Alla människor har inte samma förutsättningar. Hur gärna jag än skulle vilja att det var på det viset så finns det allt för mycket som talar för att så inte är fallet. Att vissa har bättre förutsättningar än andra är knappast någon hemlighet. Oavsett om det handlar om hur mycket våra föräldrar har på banken eller om vilket kön vi har så ser våra möjligheter att nå framgång olika ut.
Du kanske har hört talas om en högstadielärare som på ett konkret sätt ville lära sina elever hur privilegier och sociala fördelar fungerar. Han gav alla varsitt papper som han bad dem skrynkla ihop och kasta i den papperskorg som han hade placerat framme vid tavlan. Eleverna fick dock inte lämna sin plats. Han förklarade att klassen representerade befolkningen i landet och för att bli framgångsrika och förmögna behövde de träffa papperskorgen med sin papperstuss. De som satt längst bak reagerade eftersom de upplevde det som orättvist eftersom de som satt längre fram hade större möjligheter att lyckas vilket även blev fallet. De flesta som satt på främre raden träffade papperskorgen medan en majoritet av dem som satt längst bak missade. Ju närmre papperskorgen eleverna satt desto bättre odds hade de. Det var ingen av eleverna längst fram som klagade. Just den här historien handlar om pengar och ekonomiska förutsättningar men går även att använda för att visa på hur människors förutsättningar i samhället ser ut.
En skulle kunna se samhället som ett klassrum där den vita, heterosexuella cis-mannen utan psykisk ohälsa och funktionsnedsättningar sitter längst fram i klassrummet. (En cis-person är en person vars sociala kön och köns-identitet stämmer överens med det kön hen blev tilldelad vid födseln. Hen är alltså inte en transperson.) Om du inte passar in i den här beskrivningen hamnar du i stället längre bak i klassrummet och det är inte helt osannolikt att andra kommer att ta sig rätten att prata om dig och tycka till om dig eller tar ditt tolkningsföreträde ifrån dig.
Otaliga gånger har jag suttit i diskussioner och försökt förklara hur irrelevant det är i sammanhanget att någon som sitter i den främre bänkraden inte upplever det som homofobiskt att tycka att homosexuella inte ska få adoptera barn eller att det inte är ett dugg rasistiskt att kalla chokladboll för någonting annat än just chokladboll. Om du sitter där på främre raden i klassrummet har du troligen aldrig blivit utsatt för vare sig homofobi eller rasism och har således inte heller tolkningsföreträde. Du kanske inte tycker att det du säger är kränkande och jag kanske inte tycker att det gör ont på mig om jag sparkar dig på smalbenet. Men en av oss får ändå ont. Det mest rimliga torde ändå vara att jag slutar sparka, eller hur?
Ju längre fram i klassrummet du sitter desto fler privilegier har du. Sannolikheten är även stor att du kommer att bli sedd som en hel individ och bli bedömd utifrån dina handlingar snarare än utifrån faktorer så som identitet, ursprung eller funktionalitet. Den som har privilegier löper en avsevärt mycket mindre risk att bli utsatt för till exempel diskriminering och hatbrott. En har även lättare att ta sig fram på arbetsmarknaden och att göra sin röst hörd i det offentliga rummet. Sannolikheten är även stor att du slipper vara med om att människor i din omgivning tar sig friheten att diskutera, godkänna och villkora dig. Om du är heterosexuell och cis-person – hur många gånger har du då blivit tillfrågad om när du kom ut ur garderoben?
