Visst låter det bra?
Men för att ha råd att ta hand om de svenskar som knäckt sina kroppar under ett arbetsliv – måste vi ha återvandring i stället för invandring. Att ta hand om andra samtidigt som vi inte har råd att ta hand om ”svenskarna” blir rent av absurt.
Jo, det är lättköpt.
Hade jag hört till den blåbruna väljarskaran hade jag kunnat vara en av de som funderat på att rösta på Sverigedemokraterna – som ju går till val på ungefär det jag sammanfattar ovan. För vem är inte förbannad på välfärdsstatens nedmontering? Inte minst i glesbygd.
Populismens idé är just detta; att det ska låta bra och vara lättköpt. Att populistiska idéer kan tilltala miljontals människor vet vi redan, se bara på Trump. Men vi måste vara smartare än så och ställa oss frågan: vart för de oss?
När moderatledaren Ulf Kristersson frågades ut i SVT Agenda i helgen talade han om det han kallar maktskiftes-partierna. Benämningen blåbrun anser han vara en förolämpning. Han vill lägga fokus på var det finns politisk enhet och tveklöst vill han bli statsminister – beroende av SD:s stöd. Kristersson menar också att vi inte behöver haka upp oss alltför mycket på partiernas rötter, och jag kan delvis hålla med. Sverigedemokraterna är inte de nazister de en gång var.
Samtidigt måste vi konstatera att trots detta duggar skandalerna som SD-medlemmar är involverade i fortfarande tätt.
Så sent som i förra veckan avslöjade Expo att en anställd på SD:s riksdagskansli samtidigt har varit aktiv i den svenska rasideologiska miljön. Mannen har haft samröre med Det fria Sverige (DFS) och arbetat för att skapa lokala separatistiska ”svenska zoner”, där ”svenska patrioter” ska ta över makten eller skapa ”väsentligt inflytande”. Bara några dagar senare avslöjas att ytterligare en tjänsteman i Sverigedemokraternas riksdagskansli utreds av partiet, han uppges ha varit med i en Facebook-grupp som kopplas till högerextrema miljöer.
Det troligaste är att de inom kort blir uteslutna, så som vi vant oss vid att att SD hanterar det faktum att deras medlemmar gång på gång ger uttryck för sexistiska, rasistiska och homofoba åsikter.
Man kan välja att analysera detta på två sätt: SD idag accepterar inte medlemmar som står för rasism och nazism. De har gått vidare. Eller så är det faktum att skandalerna fortsätter hagla – i alltifrån järnrör till när SD i Mölnlycke tvingade biblioteket att ta ner sina Prideflaggor (2018) – tecken på att partiet faktiskt inte har gått vidare.
Visst är jag, som många andra, för en politik där pensionerna lyfter, A-kassan höjs, sjukförsäkringen blir bättre och skjutningarna stoppas. Men motsättningen SD målar upp är falsk. Allt detta går att genomföra utan att kasta ut människor som byggt sina liv i Sverige, bygga en nationalistisk kulturpolitik och driva en politik som innebär att klimat och biologisk mångfald kollapsar.
Kristersson lägger sitt fokus på där det finns enighet på den blåbruna sidan. Det handlar om sådant som skattesänkningar, hårda tag och kärnkraft. Han raljerar över januaripartiernas kompromisser. Men om han når framgång i nästa års val kommer han själv att tvingas kompromissa med SD. Om kulturpolitik, återvandring, klimat – och ekonomisk politik.
Att SD lyckats förflytta mitten i migrationspolitiken långt högerut är redan illa nog. Läs veckans reportage om alla de människor som i dag lever i så kallat Limbo och fråga dig: Är det rimligt?
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
