Så är det tyvärr inte. När kylan rullar in över landet kommer vi märka av pandemins krav på oss tydligare igen. Det krävs mer för att upprätthålla myndigheternas rekommendationer när vi är inomhus. Vi kommer behöva begränsa oss hårdare igen och fortsätta att hålla ut, hålla avstånd och så det där eviga tvättandet av händerna. Det är det som gör skillnad. Efter den här semestern kom vi inte tillbaka till en vanlig vardag, bara från en ovanlig sommarledighet.
Men vissa saker borde aldrig få återgå till vanlig vardag. Pandemin har blottat brister med all önskvärd tydlighet. Hur vi behandlar människor som jobbar med den hårdaste pressen till exempel. Det vore ju skönt att få lämna i pre-pandemi-tiden.
Ett fast jobb med en schyst lön och till den tjänstgöringsgrad en vill ha är en förutsättning för så mycket annan trygghet. Inte bara det uppenbara, att kunna betala räkningarna varje månad och ha jobbarkompisar som ger ett socialt sammanhang. Minst lika viktigt är att kunna planera för framtiden. Att inte tvingas leva som daglönare är att veta om en jobbar eller är ledig över julhelgen om några månader, att kunna lägga undan lite pengar för en semesterresa och att över huvud taget ha planerad betald semester istället för att få obetald oönskad ledighet den tid då ens tjänster råkar vara mindre efterfrågade.
Två typer av löntagare drabbades hårdare än andra när pandemin slog till. Först vård- och omsorgspersonal som har fått jobba häcken av sig under enorm press i månad efter månad. Hårdast har arbetet så klart varit för de som jobbar närmast vårdtagare och allra tuffast för de som jobbar nära sköra och äldre. Omsorgspersonalen i äldreomsorgen är också den personal inom vård och omsorg som har de sämsta lönerna och villkoren på jobbet. Här finns de som jobbar på vikariat efter vikariat, år ut och år in och de som bara får jobb när de blir inringda. Den utan en tjänst kan inte ta del av den extra möjligheten att slippa karensdag om en har minsta symtom eller risk för smitta. För henne är varje dag utan jobb en dag utan lön.
Den andra kategorin löntagare som drabbats extra är de som jobbar direkt med kunder i privat tjänstesektor. I butik, som frisör, på hotell eller i restaurang. Dit där vi kommer och andas runt med vår kanske smittade andedräkt i deras dagliga arbetsmiljö och dessutom kräver service. Och som av en tillfällighet är det också på de här arbetsplatserna som oskicket med allmän visstid, hyvling av tjänster och låg tjänstgöringsgrad är som mest utbrett. De behöver inte permitteras, varslas eller sägas upp. Tjänsten bara upphör eller de nödvändiga extra timmarna slutar komma.
Och nej, det är inte en tillfällighet, inte slumpen. Det är klassamhället och patriarkatet i sin vanliga sköna förening som gör att just dessa löntagare är extra utsatta och dessutom får dåligt betalt för det.
Jag använder ordet löntagargrupper eftersom jag är väl medveten om att frilansare, inte minst i kultur- och nöjessektorn, också drabbas. Men den här texten handlar om löntagare och löntagarnas villkor. Och ja, jag vet att löntagare i tillverkningen drabbas av varsel och permitteringar, men det är effekten av effekten så att säga. Eller, okej då, hela samhället drabbas av ekonomisk kräftgång, arbetslöshet och vikande skatteunderlag. Visst är det så. Jag tar det en annan gång. Just nu vill jag peka på det galna med att de som står i främsta ledet, som tvingas möta smittan, också är de som har de sämsta villkoren.
Så kan vi inte ha det. På goda grunder kastade arbetsmarknadsministern las-utredningen i papperskorgen i våras, men det behövs faktiskt förändringar av villkoren på arbetsmarknaden. Jag ser fram emot en förnyad debatt om arbetsrätt med pandemin i färskt minne. En debatt som tar sin utgångspunkt i att det här samhället hänger ihop. Som förstår att schyst löner och villkor för de som gör de allra tyngsta jobben inte bara är anständigt, utan också bra för oss alla. Det är hög tid att stärka löntagarnas villkor.
