Utanför Lidl, vid Hemköps parkering och på torget utanför biblioteket sitter de. Hemlösa EU-migranter. Människor som har lämnat sina ursprungsländer i hopp om att kunna skapa en bättre framtid för sig själva och sina familjer här i Sverige. Av dessa drömmar blev det grus. Guldet blev till sand.
I stället för ett arbete och ett tryggt boende blev att tigga det enda alternativet. Hem. Jobb. Försörjning. Att ha ett hem och en tryggad försörjning är en mänsklig rättighet och något som borde vara en självklarhet för alla, men verkligheten ser många gånger annorlunda ut.
Men vem hjälper EU-migranterna? Som situationen ser ut i dag finns det näst intill ingen hjälp att få. Som EU-medborgare har vi rätt att röra oss fritt inom EU och vi behöver inte söka asyl för att få uppehålla oss i ett annat EU-land. Ingen har rätt att säga till oss att vi inte får vara där. Vi har fri rörlighet inom EU och det är bra, men är den verkligen så fri som vi vill ge sken av? Ska vi ha fri rörlighet måste vi även vara beredda att ställa upp för varandra och ta ett gemensamt ansvar för dem som befinner sig i svåra och utsatta situationer. Så ser inte verkligheten ut. Problem uppstår när fattiga EU-migranter inte lyckas att hitta boende eller arbete på egen hand i det land de har rest till. De blir då hänsvisade till att söka den efterfrågade hjälpen i sina ursprungsländer, de länder de har valt att lämna på grund av social utsatthet och fattigdom.
Ibland går det att utläsa mer av vad som inte sägs än tvärtom. Med tanke på hur tyst det är om detta från politikers och myndigheters håll här i Lindesberg ligger det nära till hands att anta att det inte är en särskilt prioriterad fråga. Det ska dock poängteras att ingen blir gladare än jag om det visar sig att jag har fel. Jag är förvisso av åsikten att det behövs politiska insatser för att komma fram till långsiktiga lösningar, men finns det saker som du och jag kan göra här och nu medan vi väntar på att makthavarna ska ta sitt förnuft till fånga?
Det finns planer på att öppna ett härbärge för hemlösa EU-migranter på Adolfsbergsgården i Örebro och reaktionerna i sociala medier har föga förvånande inte låtit vänta på sig. Många tycks vara av åsikten att ”vi” måste hjälpa ”våra egna” först eftersom det tydligen inte finns tillräckligt med resurser samt att det är bättre att hjälpa på plats eftersom vi då kan hjälpa fler. Varför inte i stället säga rakt ut att det anses helt okej att lägga pengar på bistånd så länge ”de” inte kommer hit? Jag tycker att jag har hört de här argumenten tidigare. Särskilt från visst politiskt håll i en nyligen avslutad valrörelse.
Allt tiggeri är inte organiserat och att tigga genererar knappast några miljonbelopp. Den som påstår det bör ta en lektion i vad källkritik innebär och hur den kan användas i praktiken. Ingen tvingar dig att skänka pengar eller andra förnödenheter och jag är helt på det klara med att alla inte har den möjligheten. Men jag ber dig, plocka fram din empatiska sida och behandla dina medmänniskor med respekt. Det minsta du kan göra är att se personen i ögonen och bjuda på ett leende. Hade ödet velat annorlunda hade det kunnat vara du eller jag som satt där utanför butiken. Jag önskar att jag aldrig mer skulle behöva ta del av historier som vittnar om hur tiggarna här i Lindesberg har blivit hånade och spottade på, men jag inser att vi har rätt mycket kvar att ta itu med innan den önskningen kan bli till verklighet.