Läs också: Ledarbloggen: Miljöpartister mot tåg
Vaknar upp efter ett dygn med vinterkräksjuka. Vintersolen lyser över åkrarna och höjderna och jag slår på radion. Det första som når mig är nyheten om att den amerikanske presidentkandidaten Donald Trump vägrar ta avstånd från det stöd han fått av Ku Klux Klan. Han säger att han inte ens vet vad Ku Klux Klan står för. Och det är som om vinterkräksjukan bara fortsätter och nu tagit sig in i amerikansk politik.
Självklart vet Donald Trump vad Ku Klux Klan står för. Det vet varenda amerikan. Är Donald Trumps ställningstagande ett sätt att väcka uppmärksamhet – i ett politiskt universum där uppmärksamhet är den dyrbaraste valutan av alla?
Jag vet inte. Men amerikansk politik har fått de flesta att bli chockerade det senaste året, både på höger – och vänsterkanten. Nyligen mötte jag en borgerlig person som lät direkt skakad när han talade om Bernie Sanders framgångar. Skulle nästan hälften av demokraternas väljare alltså definiera sig som socialister (vilket några mätningar pekat på)? Han kunde bara inte tro att detta var sant. Och inför Donald Trump saknade han helt enkelt ord.
Är det alltså vad amerikansk politik nu handlar om – framgångar för de galna ytterligheterna? Bernie Sanders kommer visserligen knappast att kunna vinna över Hillary Clinton; Hillary Clinton hade redan innan primärvalen startade ett enormt övertag, tack vare systemet med superelektorer – alltså ett slags etablissemangets elektorer som stödjer Hillary Clinton. Medierna har inte rapporterat särskilt mycket om det där, möjligen därför att det skulle släcka ut mycket av dramaturgin i detta medieevent.
Men ändå: är det ytterligheternas galenskap vi bevittnar?
Det har varit analysen från många socialdemokrater och borgerliga kommentatorer. Ledande socialdemokrater har bekymrat skakat på huvudet åt Bernie Sanders, ungefär på samma sätt som de nästan med förakt i rösten talat om Jeremy Corbyns ledarskap i brittiska Labour. När jag nyligen mötte Stefan Löfven frågade jag honom vad han tyckte om Bernie Sanders oväntade framgångar i USA. Vad svarade han? Ja, till slut svarade han faktiskt att han var glad över dem. Men det satt långt inne. Och framförallt: Det fanns ingen spontan glädje över att uttrycket demokratisk socialism – som också var Olof Palmes honnörsbegrepp – nu via Bernie Sanders kampanj plötsligt ekar över hela planeten.
Nej. Det politiska landskap som vuxit fram i USA och i Europa handlar i grund och botten inte alls om ytterligheternas skrämmande entré i politiken. Det nya landskapet som nu är på väg att formas handlar helt enkelt om den politiska mittens kris och dess djupa handfallenhet inför alla de stora frågorna – klimatet, den växande ojämlikheten, bristen på framtidstro, den låga tilltron till de traditionella partierna. De socialdemokrater som nästan skräms av Bernie Sanders och de borgerliga människor som direkt skäms över Donald Trump är egentligen oerhört självgoda: Det är ju mitten, ja mainstreampolitikens sanslösa förstelning och fantasilöshet som berett marken för ytterligheterna. När denna politiska mitt från åttiotalet och framåt tog farväl av idén om social jämlikhet och samhällsplanering som ledande principer innebar det på sikt också ett farväl till väljarna. Ledningarna för de dominerande politiska partierna har blivit allt mindre intresserade av vad deras medlemmar eller kärnväljare säger och i praktiken har de uppfostrat en generation väljare till att inte aktivera sig i sina partier.
Donald Trump är irrationell och oförutsägbar. Han ingår inte i någon partistruktur som håller tillbaka de mest vansinniga utspelen – han är monstret som föddes ur krisen för de etablerade partierna. Han är en logisk följd av att republikanerna först lät sig tas som gisslan av Tea Partyrörelsen och sedan nästan lamslog amerikansk politik. Donald Trump vill inte ha något ökat medborgerligt engagemang, han vill casha in röster.
Bernie Sanders är däremot faktiskt både rationell och mycket, för att inte säga extremt, förutsägbar. Han kommer inte med några oväntade utspel utan hamrar envetet på om den viktigaste frågan som västvärlden och USA står inför: Den galopperande ojämlikheten. Han talar inte mycket om sig själv (vilket Hillary Clinton ständigt gör) utan efterlyser ökat medborgerligt engagemang. Hans program är radikalt i USA, men i Sverige skulle han väl hamna någonstans på socialdemokratins vänsterkant. Förlorar han till slut så har han ändå bidragit till att driva Hillary Clinton några små steg till vänster – d.v.s. bidragit till att göra mitten i amerikansk politik mer i fas med de utmaningar som finns.
I Sverige kan vi se att högersossar och borgerliga kommentatorer gärna likställer ytterligheterna Bernie Sanders och Donald Trump. Det är så fel det kan bli. Donald Trump är en irrationell ”ytterlighet” som utgör ett slags marknadsextremismens högsta stadium. Bernie Sanders är den rationella ”ytterlighet” som växt fram ur det amerikanska folkets ilska inför växande klyftor.
Jag vaknar frisk i en sjuk värld.
