Idén att Sverige skulle arrangera vinter-OS 2030 har lett till många ilskna och förbittrade utrop: Nej, nej, hörs det från de flesta håll, även från sportjournalister. Själv anser jag att det är en ganska bra idé att Sverige arrangerar ett vinter-OS och paralympics. Det finns till och med ett moraliskt argument för det: Sverige är en av de ledande vintersportnationerna så det borde väl vara mer eller mindre vår plikt att förr eller senare stå för ett OS-arrangemang.
Och vem vet, några årtionden bortom 2030 kanske klimatkrisen gjort att det mer eller mindre är försent. Vintrarna är inte längre vad de varit. Bortåt 2050-talet kan snö i Falutrakten vara dyrare än jordartsmetaller.
Men det som gör att en svensk OS-ansökan denna gång är rimlig är det upplägg som Sveriges olympiska kommitté presenterat. Ett decentraliserat, utspritt OS som inte kräver några nya stora byggen av det havererade slag vi redan nu ser i Italien, där allt naturligtvis blir mycket dyrare än planerat. Ett OS som äger rum på en rad olika platser i Sverige och även i Baltikum vore ett nytt koncept, något av ett lågbudgetalternativ som samtidigt är mer förnuftigt än alla de skrytbyggenas olympiader – med svart arbetskraft som exploateras – vi bevittnat genom åren. Tänk på fotbolls-VM i Qatar.
En förstudie ska genomföras, vilket är nödvändigt. Och även om en sådan säkerligen kommer att lova mer än vad som kan hållas, så är det ett smart upplägg som föreslås. Att sprida ut OS gör att någon central OS-stadion inte kommer att finnas, men i tv-åldern utspelar sig ett OS i alla fall på tv-skärmen för hundratals miljoner människor.
I Falun står hoppbackar och väntar. De har inte använts på länge. Varje gång man ser dem över stadslinjen tänker man på dem mer som ett slags visuellt landmärke än något som nyttjas och tävlas i. Vid ett svenskt vinter-OS borde de kunna komma till nytta. Kommunstyrelsens ordförande i Falun. Liza Lundberg, är försiktigt positiv till planerna på att Falun skulle kunna bli en plats där tävlingar äger rum. Jag tror hon har rätt.
När skid-VM i Falun gick av stapeln vid den här tiden på året för åtta år sedan föregicks det av en fruktansvärd massa gnäll från dem som värnade om den kommunala ekonomin. Men var och en som befann sig vid spåren eller var med när folk samlades på torget minns vilket lyft det hela ändå var.
Idrottsevenemang är märkliga saker. De är verkligen ett slags (romerska) skådespel för tröttkörda befolkningar. Och de får alltid någon bitter eftersmak av förslösade skattemedel. Samtidigt har de ett slags kollektiv lyftkraft som ingenting annat. Ingemar Stenmark fick hela Sverige att stanna. Björn Borgs Wimbledonsegrar drev till och med mig ut på asfaltstennisbanorna i Vingåker på 70-talet, med dubbelhandsfattning på backhanden och allt (utom talang).
Nu senast har framgångarna i skidskytte-VM fungerat som ett litet lyckopiller mitt i allt jävelskap som drar fram över Europa och världen. Och elitidrotten, trots allt mygel och all kommersialism som ofta finns där, inspirerar trots allt breddidrotten.
Idrott kan också göra en riktigt ledsen. Jag såg Uppdrag granskning i veckan om den mobbing och närapå tortyrliknande träning som småflickor utsätts för i gymnastik och konståkning. Idrotten har alltid ett Janusansikte: ett ont och ett gott.
Vi får se vad den där förstudien kring ett svenskt vinter-OS leder fram till. Men jag tycker det är dålig stil med allt förutsägbart gnäll kring planerna på ett vinter-OS i Sverige. Kolla upp om det går att genomföra ett nytt slags OS, utan skrytbyggen! Jag tror att många i Sverige kan komma att jubla den dag ett sådant OS går av stapeln.
