Idag har vi den fantastiska situationen att en majoritet av väljarna – kanske åtta av tio – är för förbud mot vinster eller begränsningar av vinsterna. Långt in i de borgerliga väljarleden märks den där spontana oviljan mot att stora koncerner tillåts göra miljardvinster som delas ut till aktieägare – och att vinsterna dessutom grävs fram ur den guldgruva som utgörs av den gemensamma skattebasen.
Det är, i de flestas ögon, något stötande med detta. Jag förvånas över att borgerliga partiledare av mediala utfrågare aldrig ställs till svars för att de inte går i takt med sina egna väljare i denna fråga. Under hösten visade en rad opinionsmätningar att kritiken av vinstuttagen var massiv, framför allt bland rödgröna väljare, men också nästan lika mycket bland borgerliga väljare. Till och med Sverigedemokraternas ledning har här hamnat helt på tvärs mot sina egna väljare efter att ledningen uppvaktats av företrädare för näringslivet.
Samtidigt står Sverige alltså med en parlamentarisk situation där en överenskommelse för att på allvar begränsa vinstuttagen tycks helt ouppnåelig. Jodå, jag vet att väljaropinioner är rörliga. De kan ändra sig. Och eftersom varken Socialdemokraterna eller något alliansparti vågar fånga upp den vinstkritiska stämningen kan den mycket väl efter hand lägga sig. Men i flera år nu har mönstret varit tydligt: väljarmajoriteten känner sig obekväm med eller direkt fientlig till att aktieägare berikar sig själva med skattepengar avsedda för skola, vård och omsorg.
Vi har alltså fått följande situation: Vanligt folk vill en sak. Men politikerna (förutom Vänsterpartiets) vägrar följa den viljan. Att det kunnat bli så har till stor del att göra med att enorma resurser i lobbyverksamhet satsats från näringslivets sida. Men det har inte bara med det att göra, utan med den fundamentala oförmågan hos de rödgröna partierna, i synnerhet Socialdemokraterna, att inse att frågan om vinster i välfärden är en helt avgörande systemfråga.
Ty här avgörs vilket samhälle vi i framtiden får. Sedan många år tillbaka byggs nu en expanderande välfärdskapitalism. Dess aktörer har växande resurser till sitt förfogande. De utgör en politisk kraft, vid sidan av politiken. Med tiden kommer dessa välfärdskapitalister att ställa krav på att människor ska kunna betala ur egen ficka för extra tjänster. Samtidigt tvingar konkurrensen ner lönerna för Kommunals medlemmar, vilket ger sämre vård och omsorg. Vi kommer, om utvecklingen fortsätter, att få se ett alltmer ojämlikt Välfärdssverige.
Under efterkrigstiden var ATP-reformen en fråga som klöv svenska folket och partierna. När reformen till slut sjösattes innebar det att de progressiva krafterna vann en avgörande systemseger. Hur avgörande frågan var kan åskådliggöras av det faktum att tidens mest stridbare liberal, Dagens Nyheters Herbert Tingsten, var tvungen att avgå från sitt politiska chefredaktörskap därför att han tog ställning för denna socialdemokratiska reform.
En annan fråga av samma systemkaraktär gällde utbyggnaden av den offentliga sektorn. Till långt in på 50-talet var Sverige ett ganska ordinärt land när det gäller välfärdssystemen. Folkhemmet utmanade knappast någon. Den välfärdsstatliga revolutionen inföll istället när den offentliga sektorn började byggas ut med oanad hastighet. Det omskapade det svenska samhället. Kvinnor tog sig ut på arbetsmarknaden, hemmafrusamhället självdog. Samhällsekonomiskt innebar det att en stor sektor byggdes upp som stod fri från marknadsmekanismen.
Jag har ibland dristat mig till att kalla det för ett slags svensk socialism. Medan traditionell vänster menade att socialism alltid och nästan enbart innebar socialisering av banker och näringsliv, så gick den på den tiden innovativa socialdemokratin en annan väg: Man såg det växande behovet av välfärdsstjänster och förstod att här fanns en enorm sektor för framtida offentlig verksamhet.
I praktiken innebar denna omvälvning att ekonomisk makt stannade hos de folkvalda och hos väljarna – istället för att via en snabbt expanderande privat marknad för välfärdstjänster överföras till det privata näringslivet.
”Den svenska modellen ska inte avvecklas – den ska utvecklas”, upprepar Stefan Löfven så snart han får chansen. Men genom att inte ta strid mot vinster i välfärden kommer helt avgörande beståndsdelar i denna svenska modell de facto att avvecklas. Och, värst av allt, det sker mot väljarmajoritetens vilja. ”Trygghet i en ny tid” är S-kongressens tema. Men genom att inte ge frågan om vinster i välfärden högsta prioritet säger partiet till svenska folket att denna systemförändrande maktfråga inte är så viktig.
Det kan vara det största misstaget i socialdemokratins historia.
