Nyligen höll Madrids kommun en tyst minut för den senaste kvinnan som dödades av sin make. Vox ledamöter bojkottade den tysta minuten, förde oväsen och höll upp en egen banderoll: "Våldet har inget kön."

Det här visar att högerextremismen i grunden är en reaktion. Den formerar sig emot sin samtids progressiva rörelser, vilka de än må vara. Den är ett "stopp" när människor rör på sig och ett "ner" när människor reser på sig. Men varför blir den framgångsrik på vissa platser och inte på andra?

För att en ideologi ska bli framgångsrik behövs tre saker. Materiella förutsättningar, psykologisk mottaglighet och skicklig organisering.

Låt oss säga att en ideologi är som ett frö. Frön blåser omkring hela tiden, de finns lagrade i asfalten, i väggar och golv. De syns inte, vissa kan leva i 100 år, och så en dag blommar de ut! Regionalism, asketism, könskamp, religion – allt detta finns lagrat i vårt historiska tankegods. Men ingen av dem kan slå rot förrän jordmånen är den rätta. Detta avgörs av de ekonomiska och sociala förhållandena.

Som vi vet, är fascismens jordmån kristider. Den kan bara frodas i ett sönderfallande samhälle. Det är ingen slump att fascismen peakat i USA och Europa efter de två djupaste kriserna. Progressiva rörelser, som kvinnokamp, tenderar att peaka genom otålighet, när den allmänna tendensen är förbättring – men en för långsam förbättring. 

Dock finns ingen automatik här. Det är ju människornas själar som idéerna måste slå rot i. Människan kan göra sig immun eller förbli kallsinnig. 

Och sedan: för att de ska kunna växa sig stora behöver de skötas om, det vill säga, det måste finnas en organisation. Även om massor av människor sitter hemma och känner samma sak kommer det inte leda till något om ingen grundar partier, skriver ut dagordningar, utser en pålitlig kassör. 

I Grekland har nazistpartiet Gyllene gryning helt pajat ihop, mitt under landets största flyktingmottagande någonsin. I senaste valet kom de inte ens in i parlamentet, trots att hela Europa utnämnt dem till det största hotet och anarkisterna svurit på att "om Syriza misslyckas, då är fältet öppet för nazismen”. Men nej. Jordmånen fanns, men de var dåliga på att organisera sig. Ledarna hamnade i fängelse, många hoppade av, ingen tog tag i det hela.

Och omvänt: Jehovas vittnen har en imponerande organisering, det går knappt en vecka utan att man ser dem stå någonstans eller hittar deras tidskrifter, de har 22 000 personer som arbetar gratis bara i Sverige och ändå har de inte blivit fler sedan 1990. Jordmånen finns inte där, de klarar inte att öppna människornas själar, förutom de som är så deppiga att de kastar sig på första bästa person som står still och är vänlig.

De högerextrema arbetar med drastiska ryck. Jag har sett det flera gånger: En person säger något offentligt som kan tolkas som rasistiskt eller sexistiskt. Genast är de där och rycker tag och gör personen till galjonsfigur, vilket kombinerat med alla andras fördömanden gör det nästan psykologiskt omöjligt för individen att inte söka stöd åt det hållet. Hon blir "ryckt" innan hon vet ordet av. För att stå emot rycket måste hon stå ut med att vara klar i huvudet trots att hon är ensam vilket är få förunnat. Och när någon rycks – då släpper vänstern personen som om hon brändes istället för att dra tillbaka.

Förr hade ju vänstern tre oslagbara vapen mot fascismen: planekonomi för samhället, omskolningsläger för människan och murar mot spridningen av rörelserna, men de föll och mycket riktigt dröjde det inte länge förrän fascismen började löpa amok.

Nu hoppas jag ingen är så dum att tro att jag vill ha omskolningsläger, men det finns ju alltid borgerliga ledarskribenter, så bäst jag säger det tydligt: jag är emot omskolningsläger och murar. De föll för att de var tvungna att falla. Vad jag menar är att man inte har råd att anse människor förlorade - det gäller att hålla ihop samhället på alla plan om man vill motverka fascism. 

För politiken gäller: Undvik att dra ner samhället i djupa kriser, då detta skapar våldsamma reaktioner. 

För människan gäller: Bli medveten om vilken jordmån ditt inre utgör. Man kan se frön flyga förbi, försöka slå rot. Man läser något i tidningen, sedan händer något i ens liv – utan att märka det själv har man skapat en världsbild. Förmågan till kamp och reaktion finns inom oss alla. 

För rörelser gäller: att sprida frön, hela tiden; jordmånen kan man inte påverka, men ens tid kommer alltid. När som helst kan en bostadsbubbla brista, en grönsakshandlare kan tända eld på sig själv i protest, en kvinna kan starta en hashtag som blir en löpeld. Från en dag till en annan exploderar samhället och inget är vad det ser ut att vara. Den som har den mest förberedda organisationen i det läget vinner.