Småhusägare på landsbygden och i småorter fick efter det att skatten blev en avgift ökade kostnader med upp till 62 procent. Medan villaägarna i Danderyd gavs minskade kostnader med upp till 42 procent. Det kunde den som så ville räkna fram av siffror från Ekonomistyrningsverket. De stora vinnarna fanns i orter som Danderyd, Täby och Lidingö. De stora förlorarna fanns i Kiruna, Gällivare och Örnsköldsvik. Sedan dess har det blivit än värre.

Det tragikomiska är att när nu borgerligheten nu vädrar morgonluft i fråga om fastighetsskatten så bygger deras retorik – ”fattiga tant Hulda får lämna sitt barndomshem i skärgården!” – på hur det var innan den så kallade begränsningsregeln infördes.

Begränsningsregeln medförde att fastighetsskatten i princip inte fick vara mer än fem procent av hushållets inkomst. Hög inkomst högre fastighetsskatt, låg inkomst lägre fastighetsskatt. Vilket betydde att gamla tant Hulda, som levt hela sitt liv på skärgårdsön, kunde bo kvar.

Den fastighetskatt som borgarna avvecklade var inte konfiskatorisk utan hade just, på initiativ av röda och gröna, blivit både solidarisk och rättfärdig.

Men ”skatt” är ändå ”skatt”, tyckte Kristdemokraterna. Och fick dåvarande finansminister Anders Borg (M) att med en suck avveckla. Landsbygden fick betala. Samma landsbygd som partiet säger sig värna om. Hyckleri är bara förnamnet.

Den fastighetsskatt som finns idag – och som kallas ”kommunal fastighetsavgift” – medför att ägare av en villa som ligger i Djursholm och är värd 22 miljoner högst får betala cirka 700 kronor per månad hur hög inkomsten än är.

Det är försvaret av den modellen Kristdemokraterna nu vill göra till sin valfråga vid sidan av medlemskap i Nato, fler Jas-plan, mer kärnkraft, fler kalhyggen och Jimmie Åkesson (SD) som justitieminister. Om killen som påstås finnas i de himmelska sfärerna kikar ner lär han fundera på om en del i partiet med krist i namnet trots allt borde hamna på det andra stället. Men om det vet jag förstå ingenting, är inte ens troende i den bemärkelsen. Däremot tror jag på rättfärdighet. Det gjorde även Kristdemokraterna när de bildades. De stod inte kommunisterna (Vänsterpartiet hette så på den tiden) efter när det gällde skatter på höga inkomster. Att släppa in månglare i politiken vara nästan lika otänkbart som att släppa in dem i templet. De ville till och med ha fler statliga banker, för att hålla just månglarna borta. Det var då det. Nu är det Ebba Busch.

Det offentliga plockar in cirka 16 miljarder kronor på fastighetsavgiften. Detta är mer än vad den gamla fastighetsskatten drog in. Kristdemokraterna fortsätta ändå låtsas att de avskaffade fastighetsskatten. Och att ett återinförande vore förskräckligt. Det är piffig borgerlig retorik.

Ska vi ha det så här?

Jag är övertygad om att samhället totalt sett blir sämre när de ekonomiska klyftorna ökar. Sämre för fattiga. Men också sämre för rika. Vi skapar ett samhälle där rädslan sprider sig. De rika är ju också rädda. Det är därför vi ser allt mer av galler för fönster, avskräckande hundar i trädgårdarna och vaktbolag i de mest välbärgade villaområdena.

Marknadsliberaler skapar sitt drömsamhälle. Och pengar nog att stänga in sig på bästa möjliga gated community. En tröst är att de kommer att få det instängt där. Med murar mot världen utanför kan även champagnen tappa sin charm.