På en flygande drake i silkeslent tyg skriver vi: Riv alla flyktingfängelser! Draken flyger först högt upp i luften men fastnar sedan i trädet, vilket får vakterna utanför Märstaförvaret att skratta. Vakterna uppgift är att kontrollera och övervaka de flyktingar som har hamnat på den plats utan luft och rörelse som är ett förvar. Jag inbillar mig att de skrattar för att distansera sig själva från de övergrepp de utför. Socialdemokratin säger: Vi måste öka förvarsplatserna så att vi kan utvisa fler.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Ett förvar är inget fängelse. Fängelser är hemska, men de som hamnar där har åtminstone några ”rättigheter”: rättegångar, domslut, strafftider. I ett förvar frihetsberövas människor som inte har begått ett brott, människor fängslas, odömda, på en obestämd tid. I ett förvar skall människor överleva, men bara tills de utvisas tillbaka till de platser som de med risk för sina liv har lyckats ta sig från. En migrant är i sig en fara för den rasistiska diskursen, för hur mycket rasism och exploatering den än utsätts för blir dess faktiska korsande av gränsen också en påminnelse om att gränsen egentligen inte finns på riktigt. Det enda som finns är jord och hav, och det är bara våld som skiljer jordmåner från varandra.
Man behöver inte ha läst Foucault Övervakning och Straff för att förstå detta, men ändå är det intressant att trots att så många studenter producerar tentor efter tentor med hjälp av hans analyser är kunskapsfältet ointresserat av den omänskliga övervakning som pågår i Sverige i dag, den som påminner oss om att kapitalismens fängelsekomplex inte har någonting med brott att göra, utan snarare med var ”de avvikande” skall placeras så att systemet kan upprätthållas. Socialdemokratin säger: Kirsebergsfängelset skall användas för att ta ifrån människor sin frihet innan de skickas till döden.
Nu har vakterna slutat skratta. Några besökare på förvaret applåderar. Vi har lyckats få upp en ny drake. På den står det Ingen är fri förrän alla är fria, och den flyger fritt mellan molnen, oberörd av nations- och kapitalsgränser. Att röra sig är en mänsklig rättighet. Men bara vissa människor har mänskliga rättigheter. Samtidigt som några planerar vilka exotiska semestrar de ska göra, kan vissa inte promenera inom sin egen stad. Den 10 juli avgår Asylstafetten för fjärde året från Malmö. Bland annat kommer den att passera två förvar, och försöka bryta den tystnad och isolation som gör förvarspolitiken möjlig. Att vandra genom Sverige är inte bara en symbolisk aktion för en mänsklig flyktingpolitik. När asylstafetten kollektivt förflyttar sig är det också konkret trots; många som själva har upplevt Sveriges rasism tar tillbaka rätten att röra på sig. Socialdemokratin säger: Finns det risk att någon ska avvika så tar vi den personen i hampan och sätter den i förvar.
Ibland saknar jag ord för hur man skall svara i ett så kargt politisk landskap, där människors ovilja att dö skämtsamt talas om som att man ska ta dem i håret. Men i den vind som inte kan fängslas blåser en tyst drake gjord av aktivism och silkespapper, med en vacker dröm om något som borde vara självklart.
