BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

I stället minns jag hur Nackabor för bara något år sedan ojade sig över studentbostäder som var planerade i området. Då var invändningarna att det skulle bli akut brist på parkeringsplatser (hur många studenter äger ens en bil?) och att det skulle bli ”stökigt”. Men det är inte där skon egentligen klämmer.

Det ingen Nackabo säger rakt ut, förutom i en anonym kommentar till SVT, är att det som skrämmer mest, mer än flyktingbarn och studenter, är det faktum att villapriserna eventuellt skulle falla med de oönskade grannarna. I fallet med flyktingbarnens boende så försöker just nu privata budgivare buda över kommunen i hopp om att hålla området fortsatt värdefullt för husägare. Och det är egentligen inget märkligt beteende. Jag skulle antagligen också protestera mot nya grannar om min ekonomi hängde på värdet av min bostad. Men det betyder inte att jag, med mitt gnäll, ska kunna förvägra bostadslösa människor rätten till ett hem.

Det finns de som menar att lösningen skulle vara politiskt mod, att bygga trots protester. Andra menar att lösningen ligger i att ”möta varandra” för att minska fördomarna och antalet överklaganden. Det tror inte jag. 

 Nackabornas tröttsamma klagande kommer aldrig tystas så länge vi har en bostadspolitik som gynnar de som redan har. Hotet om att avsätta bygglada kommunpolitiker kommer alltid vara överhängande, om kommunerna ensamma fortsätter bära ansvaret för bostadsbygget. Och det här med att vi ska möta varandra. Varför ska de utanför bostadsmarknaden behöva ”möta” de som är på insidan, innan de får flytta in? För att visa sig värdiga att leva jämte dem?

Det är en sjuk bostadspolitik som har delat upp oss i två läger. De som har ett boende och de som inte har det. De som har rätt att överklaga nya grannar och de som inte har rätt att klaga över sin egen hemlöshet. Det blir något för en ny bostadsminister att lösa.