I Europa bubblar koalitionspartier såsom Syriza, Popular unity, Enhedslistan och vänstergubbar som Jeremy Corbyn och Bernie Sanders blir populära på grund av folklighet och radikalitet. Så receptet för framgång för politisk förändring tycks vara: koalitioner, folklighet och radikalism. Folk har visat i så många omgångar att de är trötta på det här systemet. Det är Occupy, Indignados och Fi exempel på. Det är politikerna som sitter i riksdagen och inte har haft närkontakt med samhället de senaste åren som inte fattar. Att en del av folket må vara rasister, men den större delen av det har bara blivit så förbannat trötta på att hela tiden se en elit sko sig på den större massan folket.

Så tittar vi på Sverige. Här bråkar Fi med Vänsterpartiet, och rasifierade antirasister tror att de inte kan samarbeta med vita antirasister. Forumen bubblar på Facebook och alla är nöjda med sin egen lilla grupp som är bäst. Vad håller vi på med egentligen? Vill vi förändra eller inte?

Fi var nära att lyckas blåsa liv i systemet, men de lyckas inte tillräckligt kritisera det ekonomiska systemet. Istället för antikapitalism, upprepas bara mänskliga rättigheter-mantrat. Till och med kapitalismen kan bli mänsklig, tror de. Karl Marx sa (ja även feminister och antirasister behöver honom) att i kampen mellan två motstridiga rättigheter är det makten som bestämmer vilken som vinner. Klart ”rättighet” kan användas progressivt för vänstern, men aldrig utan att påvisa konflikterna och makten som gör att vissa ges mänskliga rättigheter på bekostnad av andra.

Men tänk om Feministiskt Initiativ skulle sluta vara så kära i sina idéer och gå ihop med vänsterfolk som vill exakt samma? Tänk om miljöpartister skulle våga ta ställning inte bara för träd och gulliga djur utan även för att störta ett ekonomiskt system som vidmakthåller klimathotet? Tänk om Vänsterpartiet slutade vilja vara ett medelklassavantgarde som bara vill stoppa vinster i välfärden och siktade på att nå de stora massorna? Och tänk om socialdemokrater som är vänster en gång för alla kunde lämna det där sjunkande skeppet och vara sina ideal trogna? Snart går vi utan er, skrev de radikala sossarna i en antologi för några år sedan. Vi väntar fortfarande.

Tänk! Vi skulle kunna bilda en socialistisk, feministisk, antirasistisk koalition. Även mindre partier som Socialistiska partiet kan vara med och autonoma som Allt åt alla, Ingen människa är illegal och andra aktivister kan forma ett utomparlamentariskt block inom koalitionen. När vi fått makten och blivit tillräckligt starka kan vi splittras igen i en vacker mosaik, och de utomparlamentariska ska åter skälla på vänsterpartiets uteslutningar och feministerna sucka över gubbigheten och antirasisterna attackera vitheten inom vänstern. Ser vi tillbaka på 1900-talet ändrades vänsterns partistrukturer precis åren kring de två stora ekonomiska kriserna under 20- och 30-talet och 70-talet. Nu är vi i en ny krisperiod och det är åter dags att omforma partierna så de passar idéerna. Istället för att snacka intersektionalitet, gör vi det. Det vill säga bekämpar flera förtryck samtidigt och inser var vi har våra allierade. Att engagera sig bara för sin egen kamp är faktiskt motsatsen till intersektionaltiet.

På valnatten jublade Sjöstedt över att Vänsterpartiet för första gången på 15 år inte gått tillbaka. Detta tolkades alltså som en seger. Vad har vi för självbild då? Förlorarna, de som alltid är i motvind, de som förstör festen, de som går på antidepressiva och blir utbrända, de som inte kan övertyga arbetarna att inte rösta SD? Om vi inte försöker vinna, och inte ser de uppenbara ledtrådarna runtom i både Europa, USA och arabvärlden, så sitter vi där med våra fina program. Där Fi tycker de är bättre på feminism än Vänsterpartiet, som i sin tur klagar på Fi för att de inte kan socialism och där de utomparlamentariska aktivisterna tycker att de är radikalast av alla. Istället för att göra det uppenbara: att gå ihop och lära sig av varandra.