Tretton timmars arbetsdag och tjugo år utan löneökning, samtidigt som du inte har råd att försörja familjen. Det är situationen för många kvinnor som producerar te i Assam, i nordöstra Indien. De behöver ransoneringskort från regeringen för att kunna skaffa mat och har dålig tillgång till rent vatten, vilket innebär att sjukdomar som kolera och tyfoid är vanliga. Endast 1-4 procent av det som vi betalar för Assam-te i affären går till arbetarnas löner. För några få procent till skulle arbetarna få skäliga löner som de faktiskt skulle kunna leva på.

Samma situation syns i klädindustrin. Arbetarna jobbar orimliga övertider för löner som inte täcker de basala behoven, med dåliga arbetsförhållanden. För en lågpriströja får arbetaren en betalning som motsvarar runt en procent av priset, medan förhållandena i fabriken skulle skrämma vilken svensk fackrepresentant som helst. Som exempel kollapsade Rana Plaza över tusentals textilarbetare i Bangladesh för några år sedan. Olyckan dödade 1 134 och skadade 2 500, trots att sprickor i byggnaden och brister i säkerhet påpekats otaliga gånger.

Bangladesh är ett land som Sverige börjat importera allt mer ifrån, med en ökning på 48 procent bara de senaste fem åren. H&M är självklart en viktig spelare, och deras fabriksarbetare tjänar mindre än hälften av vad de kan leva på. Generalsekreteraren för Bangladesh textilfack har därför vädjat till klädjätten att ställa högre krav för bättre villkor.

Men det är inte bristerna för textilarbetarna som fått H&M:s VD, Karl-Johan Persson, att engagera sig i människorättsfrågorna. I stället menade han förra veckan att det är klimatrörelsen som utgör ”ett verkligt socialt hot”, för att uppmaningen till köpstopp ”kommer att få fruktansvärda sociala konsekvenser” för de fattiga. ”Klimatfrågan är otroligt viktig”, sa han. “Samtidigt så är det ett minst lika viktigt mål att eliminera fattigdomen”.

Det gäller tydligen att välja sina tillfällen när man ska engagera sig i fattigdomen. En marginell insats från H&M skulle nämligen göra stor skillnad. Genom att prishöja en skjorta med obetydliga fem kronor skulle arbetarna kunna leva på sina löner, enligt Nordea. Karl-Johan Perssons egen årslön låg förrförra året på strax under 14 miljoner kronor, och ökade med 300 000 kronor trots att företaget då gick igenom en kris.

Samtidigt är klimatrörelsens uppmaning knappast tagen ur luften. Klädindustrins miljö- och klimatpåverkan släpper ut mer växthusgas än flyg- och båt tillsammans, och en omställning till hållbart mode skulle göra mycket för både miljö och fattigdomsbekämpning. Detsamma gäller livsmedelsföretagen som Oxfam rapporterat om. Maten har betydande miljöpåverkan och står för en fjärdedel av våra utsläpp.

För att världen ska bli hållbar och rättvis är det tydligt att handeln måste förändras. Slit-och-släng, business as usual och prispressande ignorans för mänskliga rättigheter och miljö måste förpassas till historien. Granskningar som Oxfams hjälper till att pressa på, men vi konsumenter måste sätta ner foten på exakt det sättet som skrämmer Karl-Johan Persson. Förluster kan tvinga företag till omställning likt få andra saker. Så inför Black Friday och julhandeln kan vi alla stå upp för medmänniskor och sätta press på butiker genom att endast handla det vi behöver – ekologiskt, Fairtrade eller secondhand.