I told my mom I was going to a protest. She said: But I’m scared. I said: Don’t worry, police will be there. Then I realized that’s what she was afraid of ...”

Det är en bild som cirkulerar i sociala medier. En ung person står med ett plakat med den texten på. Någonstans i Ferguson, USA.

Jag tänker att det nog inte finns ett annat plakat i världen just nu som bättre kan sammanfatta känslan över polisens handlingar i Malmö i helgen. Känslan jag bär på är inte hat eller hets, det är ren och skär rädsla.

Jag är gammal. Åtminstone om man tänker i aktivistålder. Vill tänka att jag har mer kunskap nu. Är mer nyanserad i min kritik. Har förståelse för att alla poliser inte är ”alla poliser”. Skriker inte ”ACAB” (All Cops Are Bastards, reds amn). Kan förstå att en stat behöver poliser. Men min rädsla går inte att nyansera. Den är absolut. Och jag vet inte om jag någonsin kommer att komma över den, hur gammal jag än blir.

Det kanske är en rädsla jag förväntas leva med. För poliser blir vi aldrig av med. Men kan vi bli av med polisens metoder och tillvägagångssätt? Vill vi ändra polisen måste vi ändra regeringen, det förstår jag. Frågan är om det finns någon regering som ens vill ändra polisen. De är inte direkt våra styrande politiker som ligger under springande hästars hovar. Det är inte de som blir påkörda av polisbilar. Det är inte de som uppsöker vård för skallskador. Skador man får ta för att man vill visa sin avsky mot rasism.

Inte heller är det våra beslutsfattare som blir stoppade i tid och otid för att förhöras, visiteras, dras till stationen för att pissa, för att man är skyldig till att stå i grupp och vara icke-vit. Inte heller är det de som är försökskaniner för polisens nya metoder och inte heller är det deras oskyldiga kroppar som skjuts ihjäl eller deras oskyldiga ögon som drunknar i pepparsprej. Vi glömmer inte Husby.

Har vår borgerliga regering ett intresse av att ändra polisen? Och nu när det är valtider, har vår alternativa rödgröna regering ett intresse?

När jag läser Socialdemokraterna i Malmös ”Uttalande med anledning av situationen i Limhamn” verkade de vara helt oberörda av polisens övervåld. Och egentligen borde jag inte vara förvånad. Socialdemokraterna var först ut med att dela ut rosor till polisen efter deras insatser under EU-toppmötet 2001 i Göteborg. En insats som inte kan ses som något annat än ett misslyckande. Precis som i Malmö.

Och justitieminister Beatrice Ask, den personen som är ytterst ansvarig idag, inte heller hon är särskilt intresserad. Hennes taktik att hålla poliser underbetalda och outbildade har funkat finfint för henne. Vad tjänar hon på mer utbildade poliser? Ingenting. Vad kan vi tjäna på mer utbildade poliser? Jag vill tro och hoppas att det är någonting. Värre kan det ju inte bli. Kunskap kan aldrig vara fel. Kunskap kan öka förståelse och empati. Kunskap kanske kan få en polis att använda samtal som konfliktlösare istället för batong.

Inte heller verkar hon eller någon annan vara intresserad av att förändra det faktum att poliser fortfarande utreder poliser. Eller den brutala lojaliteten i kårandan som gör att man som polis aldrig erkänner en annan polis felsteg utan att få ta konsekvenserna.

Ironin i att man gnäller på att folk i orten inte golar på varandra när man som polis inte verkar göra det heller. Och förlåt mig för mina förutfattade meningar. Men jag kan nästan gissa mig till att nästa justitieminister, oavsett färg, inte heller kommer att bry sig.

Men jag är som sagt äldre nu. Jag förstår att polisens arbete är ett direkt resultat av regeringen. Men jag förstår också att regeringen är ett direkt resultat av oss medborgare. Och vi medborgare verkar trivas under batonger, under bilar, under hästar, i pepparspraysdimmor och utan någon som helst möjlighet att få upprättelse.