Det fanns en oro redan innan Svegfors lade fram sin utredning. Den har inte direkt dämpats. Dagens ETC var remissinstans, som enda vänsterinriktade dagstidning. Mycket av den kritik vi framförde då har vi tvingats upprepa nu, i kommunikation med kulturdepartementet och Myndigheten för press, radio och tv (MPRT). Famtum är vår oro har ökat exponentiellt.

Jag skulle kunna uttrycka det som om politiken har gett sig ytterst besvärliga omständigheter, förutsatt att målet ändå är att erbjuda de medier som idag befinner sig i stödsystemet skuggan av en chans att anpassa sig för det som väntar 2024. Jag skulle också kunna sammanfatta situationen som kaos, totalt kaos.

Det är jag inte ensam om att hävda. Branschen är otypiskt enhällig i syn på hanteringen. Just nu vet ingen vad som ska hända. Eller hur regeringen ens ska hinna bli klar med detta att helt skifta system på bara 96 dagar. För den bistra sanningen är att det som borde ge nästan färdiga svar – utredning och proposition tillsammans med förslag till nya föreskrifter – snarare strösslar frågetecken omkring sig, dessutom av det slag som tvingar flera tidningar att börja säga upp anställda.

Vad sa Parisa Liljestrand (M) nu igen, när hon presenterade sin proposition, den som hon menar noga följer utredningen, den som både hon och Svegfors menar är djupt förankrad hos samtliga partier?

”Det är viktigt att även i fortsättningen ha ett stöd som garanterar en mångfald av allmänna nyhetsmedier i hela landet.”

Jag kan tyvärr meddela att ingenting, utifrån vad jag sett, tyder på att det stöd som till sist kommer klubbas alls garanterar det Svegfors talar om som demokratisk mångfald, då även bland riksmedier, i klartext att även det uppdaterade mediestödet bör säkerställa att inte alla dagstidningar är borgerliga. Det talas om lokalt fokus. Kanske kan riksmedier – som Dagens ETC – få dela på det som blir över. Om det blir något över. Och om tidningen kvalificerar sig enligt de nya föreskrifterna.

Jag ska inte bli överdrivet teknisk här, men förslaget till regelverk är ett gungfly, var du än tittar lurar logiska krumbukter och ekonomiska slukhål. Jaså, betalda prenumerationer som är rabatterade ska inte räknas alls, men det ska däremot läsare till gratistidningar? Okej, det övergångsstöd som planeras för 2024-2029 ska inte baseras på det som gäller nu idag, med rådande systen, utan medier ska gissa sig fram till vad det nya regelverket kommer kräva och redan nu uppfylla det, alltså 2023 motsvara kraven som ännu inte specificerats?

Situationen är surrealistisk.

Som chefredaktör för Dagens ETC, med ansvar gentemot både mina medarbetare och tidningens läsare, vet jag inte vad mediestödet nästa år kommer bli. Kvalificerar vi oss som demokratiskt viktig dagstidning och beviljas stöd? Hur stort blir det i så fall? Eller kvalificerar vi oss men lokala medieprojekt har redan ätit upp hela kakan? Eller kvalificierar vi oss inte och stödet minskar successivt fram till 2029, enligt utredningens ursprungliga trappa? Eller blir det noll kronor direkt?

Mediestödet ska ge utgivare en stadig horisont. För mycket står på spel. Jobb. Journalistik. Mångfald. Regeringen visar hittills mycket obefintlig respekt för den saken.

Jag kan inte berätta exakt vad utfallet kommer bli, det verkar absolut ingen kunna göra. Men jag kan berätta att vi på Dagens ETC måste och kommer agera utifrån scenariot att mediestödet lämnar riksmedierna helt i sticket och komplett nonchalerar om konsekvensen blir en politisk likriktning som man annars bara hittar i länder som lider av demokratiskt underskott.

Vi har redan som målsättning att upplagan ska öka kraftigt – till 36 000 prenumeranter – före 2029. Vi kommer utöver det att inom kort presentera ett annat sätt att resa en skyddsvall runt tidningen, så att vi kan fortsätta lägga resurser på kvalitivaitv och granskande journalistik även om det här hafsverket till mediestöd sveper undan drygt 20 miljoner kronor från oss över en natt.

Ska du vara rädd som prenumerant?

Nej, det tycker jag inte, för du vet att vi aldrig ger upp och alltid söker nya vägar.

Men däremot ska du ställa dig frågan vad det säger om regeringens agenda när kulturministern och hennes departement verkar förhålla sig nonchalant till om det ska finns något överhuvudtaget som kan balansera borgerliga dagstidningar.

Och du ska också följa hur oppositionens politiker agerar för att bemöta propositionens mest uppenbara tillkortakommanden.

Det är ju inte för sent.

Öronmärka en fast summa till riksmedier. Till exempel. Det vore en lösning. Kombinerat med enkla och rättvisa föreskrifter vore det nästan en bra lösning.

Jag vet inte om det har sjunkit in riktigt, och tyvärr debatteras mediestödets alla turer mest internt i diverse branschtidningar, men om jag utgår från vad som är känt nu så kommer följande att hända:

Sverige kommer inte längre ha vital, brokig, djärv vänsterpress.

Den kommer att utplånas.

Kanske inte som i försvinna, men som i att krympa ned till halvt ideella projekt utan verklig kraft att – vid sidan om kommenterande texter – producera nyhetsjournalistik som avslöjar, tillför fakta, gör skillnad och startar debatter som annars uteblivit.

Samtidigt som de stora koncernerna suger åt sig det nya mediestödet.

Jag vill verkligen inte att Dagens ETC ska vara det enda alternativet för den som inte känner sig hemma med Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet.

Jag vill ha medier som är vänster och höger och allt däremellan (att ge högerextremt trollande slaskmedier tillträde till presstödet var däremot ett allvarligt misstag). För mig handlar det inte bara om något slags perfekt jämvikt, eller mindre spektakulär slagsida, mellan ledarsidor. Jag är av den åsikten att en tidning präglas av sina värderingar, på djupet, utanför det som brukar vinjetteras opinion. Det handlar om perspektiv.

Jag vill ha mångfald.

Jag vill att politiker ska förstå varför medial mångfald gör ett samhälle starkare, mer motståndskraftigt. För många gör inte det.

Andra inser precis vad som nu kan gå förlorat, men vill inget hellre än att det ska gå förlorat, att kompetetens och kapacitet ska omintetgöras för gott, eftersom de avskyr fria medier som inte kan kontrolleras.

Andra tänker att marknaden sköter det här bäst. En ryggmärgsreflex som ignorerar att marknaden kontrolleras av allt färre aktörer som tillskansar sig allt fler fördelar i form av synergieffekter, som koncernövergripande program för digitalisering, annonsförsäljning och administration.

Allvarligt, vem vill leva i ett land som aktivt söker enfald?

Som förvandlar dagstidningar och symfoniorkestrar till enbart ekonomiska ekvationer.

Politiken kan stimulera en underström.

Politikens beslut kan skapa en kuvös för spännande försök som kanske bär eller kanske brister, men de får tid på sig att hitta en publik och utveckla en modell som kan lyfta mot något större.

Det senare är läget som Dagens ETC befinner sig i. 2023 är prenumerationsintäkterna drygt dubbelt så stora som presstödet. Vi har genomgått digitalisering. Vi har förfinat journalistiken. En definitiv etablering. Men det har tagit nästan ett decennium att komma hit. Någon kanske kan klara det snabbare. Ingen kan göra det direkt, inte utan kapital, inte utan uppstartens hårda skola.

Politiken har alla möjligheter.

Liljestrand kan garantera den där mångfalden hon gärna pratar om.

Oppositionen kan också verka i den riktningen.

Det är antingen att justera lagda förslag till nytt mediestöd – eller att utdela ett slag mot svensk vänsterpress som väldigt få av dessa tidningar kommer överleva.

Och den diskussionen borde engagera betydligt fler än hitills.

Ja, alla som anser att medier hänger ihop med demokrati.