Flera fall av mäns brutala våld mot kvinnor i deras närhet de senaste veckorna har riktat strålkastarna mot denna ständigt pågående katastrof. Till och med Agenda bryter sitt ständiga fokus på migrationen och gängkriminaliteten och släpper in några minuter av debatt om morden mellan Mikael Damberg (S) och Johan Forssell (M). De båda männen får tävla om vem som ­egentligen gjort mest mot mäns våld mot kvinnor genom höjda straff, krav på fotboja för män med kontaktförbud och satsningar på polisen – innan programmet vänder åter till gäng­kriminaliteten.

Annie Lööf (C) skriver på Facebook att hon efterlyser ett vrål från samhället och hårda tag och hon får flera av de andra partiledarna med sig. Nu kallar nya jämställdhetsministern ­Märta Stenevi (MP) till partiöverskridande samtal om hur mäns våld i nära relationer, som dödat i genomsnitt 15 kvinnor per år de senaste fyra åren, ska stoppas.

Morden är bara toppen på ett isberg av mäns våld och många organisationer och kommuner vittnar om att pandemin och isoleringen har ökat kvinnors och barns utsatthet.

Så ja, det är verkligen på tiden att den här frågan får uppmärksamhet, kanske till och med ett helt program istället för några minuter i Agenda. Men vid sidan av pepparsprej, larm och utbildning i självförsvar till hotade kvinnor (KD:s förslag) finns det några andra saker som partierna bör prata om när de träffas.

Saker som de borde prata om hela tiden, varje dag.

Här kommer en lista:

• Ensamstående mödrar är den största gruppen bland de som räknas som fattiga. Sedan 90-talet har fattigdomsrisken tredubblat hos ensamstående föräldrar och framför allt bland mödrar, visar forskning från Malmö universitet. Mer än var fjärde svenskfödd ensamstående mamma har en låg inkomststandard. För utrikesfödda mammor är den siffran mer än varannan! Det här låser fast kvinnor vid våldsamma män. Ja det tvingar till och med ihop kvinnor med våldsamma män från början.

• Kvinnor tjänar bara 72 procent av mäns inkomster. Fortfarande. Det här går alldeles för långsamt. Ett av kvinnorörelsens allra viktigaste krav har alltid varit ekonomisk självständighet. Därför att det skapar frihet. Därför att det vrider makten ur händerna på de män som vill förtrycka. Jämställda löner skulle redan ha varit här. Varje dag som den här orättvisan får bestå är en dag till förmån för de våldsamma männen. Och en orättvisa som hårdare straff eller pepparsprej aldrig kan lösa.

• Kopplingen mellan eget arbete och ekonomisk frihet för kvinnor har blivit svagare sedan 90-talet. Att kvinnor är utan arbete är inte längre den viktigaste parametern för bristen på ekonomisk jämställdhet. Istället är det skillnader i arbetstid. Kvinnors arbeten organiseras så att många aldrig får en heltidsanställning och därmed inte heller en heltidslön. Bland arbetarkvinnor är det så många som hälften som jobbar deltid, jämfört med 17 procent bland arbetarmännen. Det räcker alltså inte att ha ett arbete för att bli ekonomiskt fri. Deltidsarbetet och deltidslönerna för kvinnor ger makt åt de våldsamma männen.

• Skattesänkningarna, så som de utformats de senaste decennierna, har omfördelat makt från kvinnor till män. De som tjänar mest och äger mest, männen, har fått mest. Jobbskatte­avdrag, slopad arvsskatt, slopad fastighetsskatt, slopad värnskatt. Kvinnor tjänar som sagt bara 72 procent av mäns inkomster. Tittar vi istället på det som välfärdsstaten fördelar, som sjukpenning, föräldrapenning, bostadsbidrag och underhålls­bidrag, får kvinnor 118 procent jämfört med vad män får. Att betala skatt och ha ett system som fördelar pengar efter ­behov är alltså att ta makt från våldsamma män och omfördela den till utsatta kvinnor.

Så när Annie Lööf, Mikael Damberg, Ebba Busch och Ulf Kristersson nu twittrar och facebookar om hårdare tag mot mäns våld så låt oss påminna dem om att ja visst, vi kan sätta fotboja på män som fått kontaktförbud och utbilda poliser, vi ska göra det, men om de samtidigt fortsätter att sänka skatten och pressa välfärden så kommer kvinnors utsatthet och de våldsamma männens makt att öka.