Vi ska inte ha utsatta områden, därför river vi dem.
Vi ska inte ha fattiga människor, därför vräker vi dem.
Det tycks vara så Socialdemokraterna resonerar och jag kan inte förstå hur de landade i den slutsatsen om de planerar att fortsätta kalla sig socialister. Vi återkommer till det.
S har alltså delat upp sig i arbetsgrupper för att mejsla fram partiets nya politik. Den grupp som leds av kulturpolitiska talespersonen Lawen Redar har nu presenterat en rad förslag som ska motverka parallellsamhällen och bidra till ett ”gemensamt språk”.
Gruppen har riktat in sig på bostadspolitiken. I en debattartikel i SvD redogör Lawen Redar och övriga gruppmedlemmar för sina förslag och hur man kom fram till dem.
Hela texten förtjänar för övrigt en noggrann analys, eftersom den innehåller uttryck som i mitt tycke vädrar en människosyn ovärdig socialdemokratin, men det är, delvis, en annan berättelse.
Det är tydligt att S försöker övertyga högerväljare om att man nu tar i med hårdhandskarna för att bekämpa gängkriminaliteten. Skyddsnät är ute, blåslampa är inne. Men hur mycket är man beredd att offra i jakten på röster?
Mycket, visar det sig. För när Socialdemokraterna kritar ner sina tilltänkta åtgärder finns inte mycket socialism kvar. Bland förslagen finns bland annat följande:
- Ett tak för andelen hyresrätter i alla utsatta områden.
- ”Strategisk rivning” av bostäder.
- Inkomstkrav för inflyttning till utsatta områden.
- Förtur i bostadskön till lägenheter i utsatta områden för människor med akademiska meriter.
Alla förslag som läggs fram är inte dåliga, men ovanstående är rent av katastrofala.
Det jag framför allt ser i dem är en princip som är lika vanlig som orättvis: det är alltid de fattiga som ska betala, aldrig de rika som ska dela med sig. Det är alltid de svaga som ska skärpa sig, inte de starka som ska hjälpa dem.
Nu vill S alltså ge icke-utsatta personer gräddfil till bostäder i utsatta områden på bekostnad av fattiga människor. Var ska då de som bor där nu ta vägen?
Känslan är att arbetsgruppen är så indoktrinerade i bostadsrättsnormen att de glömmer att väldigt många människor inte kan hosta upp en kontantinsats på flera hundra tusen kronor.
Och det är, rent ut sagt, hål i huvudet att riva bostäder när vi har en akut bostadskris. Det är inte boendeformen hyresrätt som skapat de samhällsproblem Socialdemokraterna nu säger sig försöka motverka.
Vi behöver fler hyresrätter, inte färre. Visst kan man fokusera byggandet till områden som idag domineras av hus och bostadsrätter. Men då behöver de med låg inkomst ha råd att bo i dem.
Det S borde rasa över är de allmännyttiga hyreslägenheter som sålts ut i mängder sedan 1990-talet, inte sällan i ”rika” områden, över rut- och rot-samhället, över det katastrofala ränteavdraget (som varken inkomstprövas eller har något tak).
I stället har S förelagit något så dumt som att det ska bli enklare för unga att låna pengar till sin bostad. Som om ökad skuldsättning och ännu dyrare lägenheter skulle lösa bostadskrisen och segregationen.
Det är inte samhällets outsiders som är ansvariga för utanförskapet. Nej, det är skatterna, marknadsskolan och den nyss nämnda bostadspolitiken som är roten till det onda.
I skatteväg handlar det till exempel om avsaknad av gåvoskatt, arvsskatt och förmögenhetsskatt – och nu ett höjt tak på rut- och rotavdrag för de med höga inkomster.
I skolväg är det vinstsugna skolägare med fri etableringsrätt, som kan smälla upp skolor i strategiskt valda områden och i samma veva urholka den kommunala verksamheten, som borde få skäll.
Riktar man sin energi åt något av de här hållen tvingar man de rika att dela med sig i stället för att de fattiga ska betala.
Men det hade väl varit att förvänta sig för mycket av nutidens socialdemokrati, att den faktiskt skulle ägna sig åt fördelningspolitik – att den faktiskt skulle stå för socialism.
