Så inledde den samiska feministen och frihetskämpen Elsa Laula det första gränsöverskridande samiska landsmötet, som den 6 februari 1917 samlade samer från både Sverige och Norge. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

I måndags var det 100 år sedan. Det uppmärksammades inte särskilt stort utanför samisk media. De riksmedier som skrev om årsdagen, gjorde det utan att nämna den världspolitik som fortfarande präglar motståndet mot samisk organisering. Många frågor som drevs på Elsa Laulas tid är samma som samiska organisationer i samverkan med andra berörda driver än idag. Det handlar bland annat om rätten till det samiska språket och om möjlighet att utöva sin kultur. Men många frågor tangerar också världspolitiska dagsfrågor.

Exempelvis har Sverige fortfarande inte godkänt ILO 169, den rättsligt bindande konvention om ursprungsfolks rättigheter som ska garantera att de som levt på och brukat mark innan den privata äganderätten infördes ska få behålla dessa rättigheter. Ursprungsfolks rätt till mark och vatten står idag ofta i konflikt med företagsintressen. I Sverige handlar det ofta om att gruvföretag vill exploatera traditionella samiska marker, vilket skulle vara betydligt svårare om Sverige godkänt konventionen. 

Men staten har också ett annat mål med att underlåta att ratificera konventionen. 

I maj i år ska den stora militära Nato-övningen Arctic Challenge Exercise, förkortat ACE 17, hållas igen. Övningen samlar över 100 flygplan från tolv europeiska och nordamerikanska flygvapen och genomförs för andra gången. Den upplaga av övningen som genomfördes för två år sedan, ACE 15, var världens största flygövning det året. Under övningen förekommer det att planen spränger ljudvallen, och ibland flyger de så lågt att lokalbefolkningen uppger att de behövt använda hörselskydd. 

Ordförande för samernas enda folkvalda organ Sametinget, Stefan Mikaelsson, kallade övningen som hölls 2015 för ”en aggressiv militarisering av Arktis och urfolkens territorium”. 

Den svenska delen av övningen utgår från Vidselbasen, som ligger mitt i de samiska markerna. Vidsel är Europas största övningsfält, och förutom internationella flygvapenövningar hålls ofta tester av vapen här. Som tidningen Expressen uttryckte när de granskade verksamheten för något år sedan: ”Hela världen kommer till Norrbottens inland för att testa sina vapen.” På basens hemsida marknadsförs området som obefolkat, trots att det finns ett flertal samebyar inom Vidselområdet och många av dem inte får ersättning för de störningar som överflygningar och vapentester åstadkommer.

De här övningarna äger rum av flera anledningar. Dels handlar det om att erbjuda världens länder möjlighet att öva inför insatser i andra delar av världen. ACE 15 var designad för att likna Nato-insatsen över Libyen 2011. Och kunskaperna som förvärvats över de samiska markerna tycks ha kommit till användning. Sex av de länder vars flygvapen kommer att medverka i ACE 17 deltar eller har deltagit i flygbombningar över Syrien de senaste åren. Vapen som testats på Vidsel används i krigföring över hela världen. 

Men det handlar också om att öva i närheten av Arktis. Här finns det nämligen stora naturresurser som ännu inte exploaterats. Till exempel stora oljefyndigheter, och några av jordens sista livskraftiga fiskbestånd. Det är resurser som det redan råder brist på.

Över hela världen trakasseras urfolk för att de kräver erkännande för sig själva och för miljön. I Sverige har taktiken hittills helt enkelt varit att förvägra det samiska folket själva möjligheten till att agera som just ett folk och bevaka sina rättigheter som sådant. Om Sverige godkänt ILO 169 hade de enorma militärövningar som genomförs i Norrbotten idag varit en omöjlighet. Redan idag strider de mot folkrätten, eftersom FN:s urfolksdeklaration föreskriver att militär aktivitet inte ska bedrivas på områden där det finns urfolk, annat än i mycket speciella fall.  

Därför är kravet på att godkänna ILO 169 och därmed erkänna samernas rättigheter som urfolk storpolitik. ”Våra tvister om rätten till jorden måste dagligen bevakas och våra frågor måste stundligen föras framåt”, skrev Elsa Laula redan 1904. Hennes ord har inte mindre aktualitet idag. Men även icke-samer gör sig själva en tjänst genom att sätta sig in i de här frågorna och stödja och ansluta sig till det samiska folkets kamp. I alla fall om vi vill stoppa den eskalerande militariseringen av vårt land.