Applåder. Och där fanns onekligen något konkret, en produkt, inte bara en skiss med släpig utveckling framför sig, utan snart redo att säljas. ”Återigen har Musk lyckats skapa en produkt som inte bara är revolutionerande och räddar miljön utan också är ... cool!” jublades det på en svensk sajt för Tesla-fans.

Jag kan förstå entusiasmen. Musk är virtuos vad gäller att kommersialisera hopp. Han ser ett akut globalt problem – planeten överhettas om vi förblir fossila – och en utväg – miljoner människor kan tänka sig att betala för att bli pionjärer i en omställning, samtidigt som ytterligare miljarder gärna vill ha både billig och ren energi. Men framför allt, det händer saker.

Förmågan att kombinera ord och handling blir speciellt tilltalande ställd invid en politisk krets som obstruerar sig genom klimatmöte efter klimatmöte. Det lurar ett antagande strax runt hörnet, nämligen att mesiga ministrar har missat sina chanser, så vänligen lämna plats åt marknadens mest nytänkande krafter – som Elon Musk.

Rädda mig?! Jag är inte där ännu, bland de saliga marknadsoptimisterna, som tror och hoppas att det kan vara ett solospelande snille som med enastående företagsamhet – utan politiska mecenater – stabiliserar atmosfären.

Men du behöver inte vara fundamentalist för att attraheras av den enkelhet som entreprenören förmedlar. Ju större problem desto fiffigare lösning. Det är allt. Med efterfrågan kommer utbud. Sedan kan det gå hur det vill i Paris.

Tyvärr, klimatångesten släpper inte taget. Vad händer om Musks bilar och batterier skulle bli lönsamma först om flera decennier? Eller om de inte skulle bli lönsamma alls, om deras enda existensberättande vore att bidra till att minska utsläpp? Jag är inte beredd att lämna över min framtid till honom.

Poängen är att klimatet behöver både fokus och uthållighet. Näringslivets perspektiv sträcker sig oftare över kvartal än generationer. Marknaden är kortsiktig. Kapitalismen bevarar inte för en framtid. Och den sviker sina löften.

I februari gjorde en annan uppmärksammad entreprenör, Richard Branson, ett medialt utspel om att krav på nollutsläpp till år 2050 skulle tvinga företag att se fördelarna med att lämna beroende av fossila bränslen. ”Djärva insatser mot klimatförändringen är sinne för affärer”, sa Branson, och tillade: ”Det är dessutom rätt för mänskligheten och för planeten.”

Själv lovade han för snart tio år sedan att satsa motsvarande 25 miljarder kronor för att ta fram jetbränsle – han äger Virgin – som inte skadar miljön lika mycket. Hittills har det inte blivit mer än 2,5 miljarder, enligt Naomi Kleins senaste bok, nu aktuell i svensk översättning: Det här förändrar allt. Däremot har Branson expanderat med 140 nya flygplan och ökat sina utsläpp med 40 procent.

Han är en maniskt smilande gröntvättare. Elon Musk är i alla fall autentisk. De har det gemensamt att de leder företag som är stora, men som ändå är korvkiosker jämfört med de riktigt stora.

Om du vill undersöka näringslivets klimaträddande potential är det till megaföretagen du ska vända dig. Vad vill de? Fortsätta exakt som idag så länge det bara går. Av de tio största företagen, baserat på intäkt, är fem inriktade på olja (Sinopec, Shell, China national petroleum, Exxon Mobil, BP) och två på bilar (Volkswagen, Toyota). Dessa sju hade i fjol gemensamt intäkter på drygt 22 000 miljarder kronor, enligt Forbes.

Musk är inte som näringslivet är mest. Hans psykologiska profil skiljer sig, det blir uppenbart när företagsledare medvetet – via sina beslut, via lobbyism – förflyttar oss närmare katastrofen. En som de kanske själva slipper uppleva, men som istället hamnar hos deras barn och barnbarn.

Det måste finnas en klinisk beteckning för det som skett i Volkswagen, exempelvis. Att försöka bli av med smutsiga bilar genom att manipulera mjukvara och därmed testresultat. Att därefter skylla denna metod på ”några få personers allvarliga misstag”. Ingen tror på det, ingen kan ens föreställa sig att så skamlösa överträdelser – minst elva miljoner bilar – sker utan att vara förankrade i en företagskultur. Och den är långt ifrån frisk.

Eller ta vårt eget statliga bolag, Vattenfall, som gett upp tanken på att förvandla hela Tyskland till ett dagbrott och därför vill sälja av den omåttligt förorenande verksamheten till något energibolag som har lika rymligt samvete.

Medan gröna språkröret Gustav Fridolin avtäckte första pallen med Naomi Kleins bok på bokmässan i Göteborg (när jag intervjuade honom senast klagade han på att boken vill göra miljö till ”vänsterfråga”), finns det en företagsledning som är minst lika osund som Volkswagens. Den kan hävda att politiken inte tar sitt ansvar med korrigerade ägardirektiv (sant). Den har samtidigt valt att arbeta för just Vattenfall. Vill jag, vill jag inte? Jag vill. Välkommen till bolaget som inte bara misshandlar klimatet utan även har för vana att låtsas som om det gör raka motsatsen.

Undrar just vad Vattenfall ska hitta på inför förhandlingarna i Paris. Kan företagsledningen bli mer cynisk än 2008, inför klimatmötet i Poznan? Då lanserades ett klimatmanifest som drygt 100 000 människor undertecknade. Det firade Vattenfall med att tillverka lika många gula figurer – av plast – som sedan kördes kors och tvärs över Europa, från Bryssel till Stockholm.

Marknadens spontana uppvaknande. Det finns liksom inte tid för att leka Törnrosa nu. Alldeles för mycket står på spel. Vi kommer definitivt att behöva smarta innovationer för att komma vidare. Du som gillar Tesla behöver inte skämmas. Men att näringslivet skulle reda ut detta på egen hand, att försäljningsrekord för Elon Musk skulle vara bättre än att klimatförhandlare når en nödvändig överenskommelse i Paris ... Knappast.

Politiken är inte alltid spektakulär. Politiken har missat för många tillfällen. Men ändå, det är bara politiken som kan undsätta oss. Ingen karismatisk entreprenör kan kompensera för ett misslyckande.