I helgen hade ETC releasefest i Stockholm för den nya dagstidningen. Vi ledarskribenter skulle på tjugo minuter tillsammans reflektera över medielandskapet och vad som behövs för att göra det bättre.
Jag stod på scenen och blickade ut över publiken. Och trots att jag stod i ett rum fullt av folk så var det som en ensamhetstsunami sköljde över mig. Jag kände mig som en elefant som hade traskat upp på scenen och som ingen pratade om. Jag tänkte att varenda person inklusive tjejen som står längst bak och häller upp öl i baren måste tänka ”Vad gör hon där?”
Hon ser inte ut som dom andra. Hon pratar inte som dom andra. Hon är inte som dom andra.
På grund av nervositetsdimman så minns jag inte ens vad jag sa på scen. Jag babblade något om mångfald och representation. Självklart ska det vara jag som alltid drar den. Tröttsam jag är. Jag kände mig fattig på ord. Analyslös. Felplacerad.
Men det var ingen egentligen som ifrågasatte mitt närvarande där förutom jag själv. Tvärtom var alla trevliga och roliga och fick mig verkligen att känna mig inkluderad. Det var jag som konstruerade upp hjärnspöken med röda stopp-skyltar som skrek ”Alibi! Alibi!”
Jag klev av scenen med en känsla av tomhet som jag trodde att jag lämnat. Jag tänkte att vid det här laget borde jag ha vant mig vid att röra mig i dessa rum som mitt eget vardagsrum och instinktivt bara gå fram och ta min självklara plats. Men jag förvånades över den självkritik som fortfarande satt kvar i ett hörn och väntade på en sårbar stund för att visa sitt fula tryne igen.
Och tro mig, kära läsare. Det handlar inte om brist på självförtroende. För jag vet att jag är grym på det jag gör. Men det kändes lite som att jag var Zlatan på en golfbana. Jag är fortfarande Zlatan. Men vilken nytta gör det i det rummet jag rör mig i där och då?
Och jag skulle vilja säga att denna upplevelse är personlig, men det är den inte. När jag samma kväll ventilerade inför mina vänner så kände många som jobbar i en bransch där representation inte är något man aktivt jobbar med, igen sig. Där vi rasifierade, funktionshindrade eller HBTQ-personer
i tid och otid känner oss som alibin. Där vi känner ett tvång att behaga någon abstrakt figur som svävar över huvudet på oss. Där vi känner att snart, snart kommer någon avslöja mig och outa att jag egentligen inte hör hemma där. Att jag inte är en av ”dom”.
Och då tänker jag på det. Det jag svamlade om på scenen på release-festen. När jag var jobbig genom att alltid vara hen som pratar om bristen på representation i det svenska medielandskapet. Det var därför jag kände så. För att ETC inte är unik i den bristen. ETC är långt ifrån undantaget som bekräftar den regeln.
Men jag vill tro och hoppas att vi blir den första tidningen som aktivt, stort och stolt jobbar med representation på våra redaktioner, i våra nyheter och hos våra läsare.
Jag vet att jag är bland kamrater nu. Men jag hoppas också att jag är bland kamrater som förstår vikten av representation. För vi alibin vill aldrig mer känna oss om just det. Vi vill, bör och ska vara en självklar del av medielandskapet.