Samtidigt tror jag att de rödgröna partierna aldrig kommer få makt över utvecklingen om man inte tar tag i postkapitalismens möjligheter redan nu.
Det pågår nämligen en stark offensiv från högern där man med statens makt försöker bromsa de befrielser som postkapitalismen faktiskt innebär. Att en allt större del av vår ekonomi handlar om service och tjänster har inneburit en extrem privatiseringspolitik som i sin tur pressat ner löner och försämrat villkor för miljoner arbetare.
Tittar man globalt minskar produktionen av varor som andel av tillväxten i alla stora industriländer, även Kina. Lönerna för industriarbetare blir omkörda av tjänsteproduktion (tidningen The Economist hade en bra genomgång av trenderna förra veckan). Samtidigt minskar medelklassen och ramlar ner i ett låglöneproletariat som många nog trodde aldrig skulle komma tillbaka. Den svenska lönemodellen med industrins löner som märke, har misslyckats med att skydda anställda och facken som sådana blir allt svagare även numerärt.
Alla de här vilda utspelen från Timbro och andra propagandister handlar om samma sak, att bevara den ekonomi som gynnar ägarna och bromsa alla försök till den nästan gratis ekonomi som postkapitalismen utlovar. Istället för att vi snabbt automatiserar bort onödigt arbete, sysslar borgerlig politik med att skapa tramsjobb och stagnerade ekonomier.
Den fossila ekonomimakten kan till exempel bara överleva om det är en ständig energibrist. Kärnkraftspolitikens nya roll är att bromsa en förnybar revolution av nästan gratis energi.
Används AI som ett demokratiskt instrument är löntagarstyre över produktion eller tjänster nära, används den som kontrollapparat typ Amazon eller Kinas övervakning, ja då gäller motsatsen. Då förlängs den gamla kapitalismen.
Så varför har vänsterkrafter så svårt att politiskt driva befrielsens frågor istället för det förlorande försvaret av det som var.
Utan en befrielseberättelse blir det ju återkommande bara nederlag.
Vilka strider har vi förlorat? Flyktingfrågan, solidariteten, det faktum att en procent av BNP räcker för att skydda all världens flyktingar – allt det har försvunnit i en fascistisk berättelse om folkutbyte. Kampen mellan vinst och lön har misslyckats sen 1980-talet. Även feminismens kamp för ”halva makten, hela lönen”. Trygghetssystemet har urholkats till nyfattigdom. Att borgerligheten till slut börjar inse att skolsystemet havererat av privata vinstmaskiner är en liten seger som nog mest handlar om att näringslivet förfasas av att de inte kan få tag på utbildad arbetskraft.
Utan ett utjämnande socialt system skapas kriminella maffiasystem, men när vi diskuterar motåtgärder så räcker inte socialpolitik och bidragssystem, om inte grunden är en positiv berättelse om egenmakt och en ökad frihet.
Men segrarna då?
Jovisst, visst finns de. Den kanske viktigaste är att friheten att leva som man lär faktiskt tar sig in i de mest ruttna diktaturer idag. De unga kvinnornas uppror i Iran handlar om att inkludera alla som förtrycks av den manliga extremismen oberoende av sexuell läggning. Den stora kampen för rätten till kärlek oberoende av kön eller identitet. Och den svenska pappabefrielsen skulle aldrig blivit av om inte själva mansideologin utmanats.
Det lustiga är att dessa segrar samtidigt föraktfullt kallas ”identitetspolitik” inom vänsterkrafter. Som om det kunde finnas en kultur utan identitet, ideal utan identifikation, framtidsdrömmar utan berättelse om ett eget friare liv.
Det är inte en slump att fascister ger sig på allt som hotar mansmakten, de vet att identitet går före klassgemenskap. Problemet förvärras då om vänstern försöker anpassa sitt budskap efter en reaktionär identitet – att försöka göra klimatpolitik där flygresor och dieselbilar ursäktas då den tänkta arbetarklassen fördomsfullt påstås vilja det, är en sån fälla.
Men den största segern är ändå att klimatförnekare och fossilivrare har förlorat den striden. De har ingen trovärdighet alls och inte ens när det göms i förlegad nationalekonomi (som John Hassler ska försöka göra i snabbutredningen av svensk klimatpolitik) kan de på allvar ändra inriktningen. Den stora frågan är om klimatkampen kommer gå i en postkapitalistisk riktning där människors egen makt över sina liv ökar, eller om det bara ska handla om subventioner till stålverk.
Det senare kommer inte räcka. Det första kommer skapa mängder av nätverk som i sin tur föder nya lösningar.
Nej, det finns inget parti som tar till sig postkapitalismen som ideologi.
Men politik förändras.
Kan reformisterna våga utveckla nätverksbaserade ekonomier som inte bygger på statens budgetpolitik?
Kan V lämna myterna om arbetarklass som en identitet och satsa på annat än en förlorande försvarskamp?
Kan MP släppa taget om sin märkliga idé om företagen som en omställningskraft utan att kapitalets roll ändras? Bygga alternativ lokalt som verkligen är klimatpositiva genom människors egenmakt.
Vem vet?
Men det här är öppet mål.
Någon kommer snart börja prata om befrielsens tid, inte bara reagera på borgarnas förstörelse.
Om Magdalena Andersson blir statsminister 2026 utan att de rödgröna har ett positivt program om vägen ut ur denna förstörelse, så kommer hon regera på borgerlig politik. Jo, man kan vinna val på grund av motståndarnas inkompetens.
Men det skapar ingen befrielse.