På morgonen när vi stressar för att få på alla kläder, borsta alla tänder och äta upp all frukost så brukar jag alltid försöka hinna ta med mig några kronor från myntburken som står på bordet i vårt sovrum.

När vi närmar oss tiggaren som varje morgon sitter på samma plats vid tunnelbanan brukar jag räcka över pengarna till min tvååriga dotter som får lägga dem i pappersmuggen. Det har blivit en vana nu så varje gång hon ser en tiggare på långt håll stannar hon upp och säger med allvarlig röst ”Mamma, ge mig” och sträcker ut sin lilla hand. Sedan springer hon iväg, skrattar, vinkar och lämnar över pengarna.

Och jag berättar inte detta för att jag på något sätt behöver bekräftelse ifrån er läsare på att jag är en god förälder. Eller överhuvudtaget en bra människa. För egentligen hatar jag att jag behövt lära henne det. Att hon vid så ung ålder ska känna att det är hennes ansvar att dela med sig till de som inte har.

Mina döttrar älskar att dansa. Egentligen skulle jag vilja sätta dem i en dansklass där de kan få hoppa runt med andra barn och bara ha roligt. Istället kommer jag på mig själv att jag räknar dagarna tills de är tillräckligt gamla för att börja träna kampsport. För att de ska kunna försvara sig själva och aldrig någonsin hamna i den utsatthet jag själv hamnade i. För att de ska känna att deras kropp är bara deras och även kunna försvara den om situationen kräver det. Men jag hatar den planen. För att jag vet att med det så lägger jag ansvaret på mina döttrar att försvara sig istället för att samhället ska se till att de aldrig blir utsatta.

Jag får ständigt en klump i magen när jag tänker på framtida samtal jag kommer ha med mina döttrar. Hur förklarar jag ordet blatte när de får höra det för första gången? Själv blev jag kallad svartskalle för första gången när jag var sex år. Kommer det vara samma för mina barn? Om de väljer att följa Islam, vilka reaktioner kommer de bemötas av? Kommer de att säga ifrån när de blir utsatta för rasism och diskriminering? Ifall vi bor kvar i orten, kommer de våga vara stolta över var de kommer ifrån? Hur kommer de svara på frågan: ”Men var kommer du egentligen ifrån?”

Jag har pratat med människor som vill ha barn men vägrar att sätta dem till världen så som den ser ut idag. Och jag vet att jag själv tänkte samma tanke många gånger. Tanken av att behöva förbereda sina barn för att se utsatthet och själva bli utsatta, den är smärtsam att gå igenom.

Tyvärr har jag blivit den föräldern som förbereder mina barn att redan nu konfrontera orättvisan. Och jag säger tyvärr för att det innebär att min generation har misslyckats. Jag har misslyckats att skapa det samhället för mina barn där orättvisa, rasism, utsatthet och fattigdom inte existerar. Och det arbetet jag inte hann med måste jag nu lägga över på mina barn.

I min naivitet tänkte jag kanske att om jag ägnar hela mitt liv åt aktivism för att försöka göra samhället bättre så skulle mina döttrar aldrig ens behöva tänka på det. De skulle istället få leva i drömvärlden där jag bokar en dansklass åt dem.

Jag fick frågan: ”Vilken värld vill du att dina barn ska växa upp i?”

Och mitt ärliga svar är: ”Inte i denna.”