Precis som när andra frihetskamper har vunnits, ta till exempel rätten till samkönade äktenskap, så kommer alla efter något år inse att det inte var så dramatiskt, friheten ökade för många och rädslan för förändringen tonar bort.

Det homohat och de förtalskampanjer mot lesbiska och gays som maldes ut under åren då dessa rättigheter infördes har idag ersatts av att de allra flesta inser att samhället blev lite bättre, lite öppnare, lite mer mänskligt. Bara extremhögern försöker skapa homohat i kampanjer som snart dör ut på grund av de saknar stöd.

Exakt samma hat och samma aggressiva kampanjer har nu rullat på mot transpersoner. Läser man sociala medier är okunskapen och hatet obegripligt, det eldas på av extremhögern och den största segern idag är kanske att deras propaganda helt enkelt förlorade.

Trans har funnits i tusentals år, nu erkänns vi också och har skydd i lagen för våra rättigheter.

Nej, lagen är inte perfekt, det finns onödiga hinder för vuxna individer, men politik är en kompromiss och det viktiga med sådana här lagar om rättigheter är att de inkluderar också borgerliga partier.

Men till skillnad från tidigare hbtq-kamper har trans mötts av ett extremt motstånd från något jag vill kalla gammelfeminister. Med skräckbilder (som inte hänt i andra länder) kring toalettproblem, ombyten, mäns våldtäkter och barns utsatthet har de drivit en kampanj, inte mot hur trans ska få frihet, utan mot trans i sig.

Det här är nytt och det är det som gör segern i riksdagen så viktig.

En del feminister har hamnat på samma sida som fascister i en kamp som på sikt hotar alla kvinnors frihet.

En del feminister har hamnat på samma sida som fascister i en kamp som på sikt hotar alla kvinnors frihet. För om inte transpersoner ska få bestämma över sin kropp, varför skulle kvinnor få göra det enligt den manliga fascismens ögon?

Med biologi som argument hävdar profiler som Agnes Wold, Annika Strandhäll (S) med flera att trans egentligen inte borde existera, de kan göra undantag för några få som ”läkare” bedömt nödvändiga att ”korrigera”, men hela det stora spektrat av trans erkänns inte. Att vuxna människor själva ska få styra sina liv accepterar de inte. De hånar transkvinnor genom att peka ut dem som män, de hånar transmän genom att kalla dem kvinnor. De diskuterar aldrig det sociala könet, det där som styr hur vi lever våra liv och ser på varandra, de agerar som kristna fundamentalister som i förlängningen driver ”omvändelse” för trans precis som man drivit kampanjer för att ”bota homosexuella”.

Men trans är ingen sjukdom, liksom homo aldrig varit det.

Trans är, menar jag, ett uppror mot könsfängelserna och en befrielse från alla dessa förtryckande könsroller som också feminister så länge kämpat emot. För liksom Simone de Beauvoirs kända uttalande ”man föds inte till kvinna, man blir det” innebär våra sociala liv att en man också är något man blir, inget man är. Och trans är definitivt något en blir i möten med andra. 

Så hur kan en del feminister hamna så fel (och på köpet få med sig okunniga debattörer som Jan Guillou)? När jag kallar dem transfober handlar det inte bara om vad de skriver, utan om de stigman som de vet att deras angrepp och förakt skapar för en utsatt grupp. 

Kan man vara feminist och transfob samtidigt?

Nej.

Feminismen är den största revolutionen mänskligheten utvecklat, den har befriat miljarder människor och hela tiden fredligt och hela tiden så att friheten ökat för alla. Mäns liv är oändligt mycket öppnare och mer fria idag än för 70 år sedan. Frihet för ett kön skapar frihet för andra. Ofrihet gör livet värre för alla. 

Dessa gammelfeminister är en minoritet, de flesta yngre förstår att transpersoners frihet är en rättighet som förenklar för alla. Det fina med feminismen är samtidigt dess bredd, det finns ingen enkel ledare som kan kidnappa ideologin, det finns en öppen debatt och det är nu den behöver blomma ut igen.

Nina Björk sammanfattar det bra i ETC nyhetsmagasin när hon frågar om feminismens roll idag är en allmän kamp mot all diskriminering och förtryck, även om den inte har sin grund i just könsförtrycket. 

Å andra sidan frågar hon om det är dags att diskutera vad kön är, handlar kampen om att inkludera mot alla former av underordning.

I mitt reportage ”Könsbytet – the true story”som jag släppte i december föra året så berättar jag kort om hur de unga iranska kvinnorna som slåss för frihet, omgående inkluderade hbtq i den kampen. Inte för att trans och andra är så väldigt många, utan för att om inte friheten gäller alla, är det ingen riktig frihet som skapas.

Alltför länge har debatten i Sverige handlat om skräck inför en förändring, en befrielse, som växer fram.

Låt nu tusen transor blomma ut, var inte rädd för att friheten också utmanar de egna fördomarna.

Alla de grundläggande uppgifterna har vi kvar att klara gemensamt. Lönerna, jämlikheten, tryggheten. Mäns våld mot kvinnor – och mot trans – måste självklart få ett slut.

Men det slutet kommer fortare om könsförtrycket mals sönder för alla.