Jodå, visst gillar jag Magdalena Andersson. Hennes styrka är sakligheten och realismen. Problemet är att det inte räcker när Sverige helt enkelt blivit ett högerland och det på djupet.
Bara en titt på utfallet av skolvalet bland ungdomar kan få vem som helst av min sort att börja gråta. I exempelvis Vansbro kommun i Dalarna fick Sverigedemokraterna 45 procent av rösterna, Kristdemokraterna 23 procent och Moderaterna 13 procent. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet fick ihop dryga tio procent.
Okej, det där är skolvalssiffror och de kan komma att skifta snabbt. Men ändå: Hur klarar en socialdemokratisk ledning ens att ta in sådana extremdystra fakta och hantera dem och forma en oppositionspolitik som verkligen når ut? Hur ska det kunna uppstå verkliga förebilder i arbetarrörelsen som unga människor, i synnerhet unga människor ur arbetarklassen, ska kunna tro på och helt enkelt väckas av?
Praktiskt taget ingenting finns idag kvar av några socialdemokratiska visioner om ett annorlunda samhälle. Det som finns är ambitionen att få styra Sverige, men knappast mycket mer.
För att börja i en ände som kan låta litet gammalmodig: Det finns inga agitatorer i S-ledningen. Ytterst få ledande socialdemokrater har på många, många år rasat ut i vare sig idépolitiska analyser eller ursinniga fördömanden av det ojämlika marknadsexperiment som Sverige mer och mer blivit. När skolministrar kritiserar marknadsskolan, vilket S trots allt började med för ett antal år sedan, hejdas alltid kritiken av att man säger att visst ska friskolor och fritt skolval få fortsätta – men utan vinster. Vinstkritiska socialdemokrater vill ta bort ett symptom på marknadsmekanismen, inte gå till roten.
Socialdemokratiska partier måste vara agitatoriska för att väcka folk ur den borgerliga och till och med högerextrema slummer som alltid automatiskt infinner sig när ett kapitalistiskt system får verka i fred från all socialistisk systemkritik. De måste förstås även vara pragmatiska, så att folk litar på att de kan styra ett land. Att Vänsterpartiet aldrig tycks kunna växa över en viss gräns beror mycket på att väljare i gemen knappast litar på att partiet skulle klara av att styra ett land.
Men var finns den där avgörande oppositionskraften mot höger-Sverige i socialdemokratins ledning? Jag menar: Exakt vilka personer kan tänkas stå för den? Hm. Jag börjar famla över tangentbordet. Är det någon som på allvar tror att exempelvis Mikael Damberg kan gå i spetsen för den grundläggande mobilisering som måste ske om högerlandet Sverige ska förändras? Nej. Eller Lena Hallengren? Inget fel på henne, men någon agitator är hon inte. Ygeman? Baudin? Smarta, kompetenta politiker – jovisst. Men jag ser ingen som verkar ha kapacitet att mobilisera frustrerade människor och ge ett hopp om en bättre framtid.
Flera mer visionära socialdemokrater, ofta från Reformisterna, har detta val kommit in i riksdagen, men jag fruktar att de får rätt litet att säga till om.
Så jag blickar ut över det ledarskap som finns inom socialdemokratin och jag ser egentligen bara människor som jag tror innerst inne mest tänker på hur de om fyra år, eller ännu kortare tid, åter ska få tillbaka makten. Det är det de grubblar över. Kanske hoppas många i S-ledningen att en regeringskris väntar inom en snar framtid och att det kanske, till slut, om några liberaler med samvete inte orkar med SD-samarbetet, ändå går att få tillbaka regeringsmakten på något sätt.
Vem vet vad det dröms om i det socialdemokratiska toppskiktets huvuden. Men jag har märkt att en del av dem framhärdar i en idé om att partiet ändå blev litet större än sist och att valet på sätt ändå var en framgång.
Det är i så fall ett självbedrägeri av värsta slag. Det är bara att bita i det sura äpplet och konstatera att Sverige numera är ett högerland. Det är högern, med högerpopulismen i spetsen, som lyckats exploatera den samhällskris som högerns favoritidéer om avregleringar, privatiseringar, skattesänkningar och åtstramning skapat.
Men om den regering högerblocket nu bildar blir så pass stabil att den rentav överlever en mandatperiod, då måste socialdemokratin i princip bli närapå ett nytt parti för att kunna återta makten. Tyvärr kan jag inte se några tecken på att en vitalisering inifrån och ännu mindre uppifrån är möjlig inom det socialdemokratiska partiet.
Vitaliseringen kan bara komma underifrån och utifrån. Fråga mig dock inte hur.