Vi hade hört många berättelser sedan resans början: om de första cellerna som sa ja till varandra så att liv uppstod, om nyinflyttade svedjebrukare och kopparfynd, och om folkhemstal i Folkets hus. Vi hade hört om Ställbergs gruva och Stenbeck och ätit veganskt i den bemålade matsalen – men mest hade vi hört berättelser, personliga berättelser. Berättelserna handlade om ”hemma”. 

Det finns väl få saker som är så betydelsefulla som det som vi kallar för hemma? Och få upplevelser som är så viktiga som att komma hem. Det är där vi är på rätt plats, där vi kan vara oss själva. För några är det viktigt att bli igenkänd, för andra att familjen är nära, för några att miljön är rätt eller att rätt saker finns i närheten. Kanske hänger hela hemkänslan på rätt kudde, rätt doft eller rätt katt. 

Bergslagen är till stor del hemma för mig, det närmaste hemma jag kommer, tror jag. Jag vet inte om det är så för alla när man blir äldre och har flyttat runt en del, men jag känner mig aldrig riktigt hemma längre, för hemma är i skogen och på gården där jag växte upp och i farmors lindblomsgröna kök och i stallet hos min ponny. Fast farmor är borta sedan länge, skogen är avverkad och gården är liksom inte riktigt som den var även om mamma och pappa bor kvar. Det finns helt enkelt inget hemma att återvända till. Och då är Bergslagen som nästan hemma, med skogen och vattnet och halva huset fyllt av farmors saker men än mer av familjen jag valt att bo med. Det är hemma nog, min nya hembygd.

Den lilla pojken som flöt i land i Turkiet fick aldrig ett nytt hem, ett hem som kunde få vara hemma nog när hans hem inte längre fanns. Det är det de vill, flyktingarna, hitta ett nytt hem för att deras hem inte finns. De kanske kan återvända till platsen någon gång i framtiden, men hemma kommer det aldrig mer att vara. Husen är rivna, farmor har dött, det finns ingen som hälsar på dem där. De behöver ett nytt hem. 

Tusentals flyktingar har vaggats till den eviga vilan av Medelhavets vågor, utsvultna till både kropp och själ. Deras båtar kantrade på fel sida om gränserna, vid fel våg, för långt från räddningen. De dog i sina försök att finna ett hem. Den fullständiga berättelsen om Ljusnarsbergs kommun och resten av världen innehåller deras kalla kroppar. Den innehåller också deras grannar och släktingar, några få av de som överlevde helvetesresan hit. De finns här nu, bor här, försöker att skapa sig ett hem.

Vi är en gammal gruvbygd. Vad för sorts bygd vill vi vara nu?

Kanske en hembygd.