När knegarikonen Billy Bragg spelade på Pustervik i augusti hängde han hamnarbetarnas flagga över scen. Given succé såklart. Jo, vi är lite kitschigt arbetarromantiska här borta på västflanken. Även de som aldrig har satt sin fot i hamnarna gillar dem, vi har en fäbless för kranar och gubbkepsen är aldrig helt ute här. Det är liksom ett kollektivt identitetsbygge. Men just nu är det inte estetik det är fråga om, det är skarpt läge.
Vår samtid är ett minerat landskap för de rättigheter som vi naivt envisas med att tro att vi har tryggat för gott. En del av dem gör vi rent av utrikespolitik av att försvara. Men samtidigt som man står upp för de humanistiska värderingar som hotas av högerpopulism och konservatism, så bör inte minst socialdemokrater höja garden mot förändringar som i första hand tjänar storkapitalet.
Maktförhållandet är skevt som vanligt och det förstår bekymrat vänsterfolk. Nog för att Seko Syd stod för 200 000, men mängder av mindre hushållskassor öppnades och swishade upp över en miljon till hamnarbetarnas strejkkassa. Folkfinansiering är kraftfullt när människor ser att något som tjänar demokratin riskerar att sparkas sönder.
Hamnkonflikten har följts av en märklig historieskrivning. När den startade var vi länge få som rapporterade om hur strejktimmarna vida överstegs av arbetsgivarens lockout och vad det verkligen gällde. Det tog också lång tid innan det invanda röda skynket föll från ögonen på dem som sin vana trogen tänkte att Hamnarbetarna bara var strejksugna stridspittar. Somliga har ännu inte släppt det, men inte bara hade hamnfolket rimliga argument, tiden har också hunnit ifatt och förbi resten av arbetsmarknaden. Numera måste vi strida för det vi redan har. Och det som kallas blixt har gått från att vara en exotisk anställningsform för hamnsjåare till en anställningsform liknande andra som passar den nya tiden. Eller nej, fel – de passar arbetsgivarna i den nya tiden. Osäkra anställningar tjänar inga arbetare.
Det blev ingen storstrejk. Avtal skrevs på, strejken blåstes av och inplanerade stödfester omvandlas till segerfester. Arbetarromantikens nya galjonsfigur Erik Helgesson var själaglad, en stund i alla fall, och spänningen släppte.
Nu är det över. Fast också inte alls. För kruxet är att det inte är hamnarbetarna som har identitetskris. Vill LO-förbunden verkligen stödja Socialdemokraterna som tummar på arbetsrätten? Det knorras. I skrivande stund är förslaget om att inskränka strejkrätten ännu inte skrotat. Det är inte solklart var lojaliteterna ligger och så kallade arbetarföreträdare verkar inte se vart följsamheten för näringslivets krav leder dem.
Tvisten mellan LO-förbundet Transport och det frifräsande Hamnarbetarförbundet är förvisso gammal och kanske infekterad, men det är hanterandet av konflikten som ger Transport bottenbetyg i kommentarsfälten. Det finns trots allt en förväntan på att visa solidaritet fackförbund emellan.
Kanske kan den turbulenta striden ha lett till ett uppvaknande genom vilket fler ser den högervridning som hotar arbetsrätten. Det stora problemet är att toppskiktet i Socialdemokraterna måste öppna ögonen. Kan opinionsraset hänga ihop med hur verklighetstrogen den invanda självbilden som arbetarparti är i dag? Kan anpassningen till marknadens påstådda nödvändigheter ha gått väl långt? Att vilja tumma på strejkrätten står inte i paritet till den konflikt som har varit och än mindre nu när den är över. För ett parti med S historia ska ryggradsreflexen inte vara att till varje pris ta arbetsgivarsidans sida.
Motargument längs vägen har varit larm om att jobb kan försvinna i de företag som är beroende av hamnar, om de senare står still. Visst, arbetare vill givetvis inte heller att jobben ska försvinna – men det betyder inte att de ska gå med på att bli av med sina rättigheter.
Det var ju också ni som kämpade fram dem S, vad håller ni på med nu?
