Orsaken är den stora efterfrågan på gymnasieutbildad personal inom bland annat vården – fler behöver alltså bli arbetare. Och det är ingen småsak: framtidsplanerna hos många unga måste förändras, vare sig de vill eller inte. 

Normen har länge varit att plugga vidare, åtminstone om man vill ha en stabil ekonomi. Det går inte att döma ut den uppfattningen: arbetare har knappast prioriterats i de senaste årens politik.

Och nu har regeringen presenterat en budget som gynnar höginkomsttagare. Man låter vården, där personalbristen är akut, gå på knäna. Men ungdomar, bli gärna undersköterskor!  

Förändringen är nog nödvändig – det är bra att vi frångår den verklighetsfrånvända idén om att alla kan bli kontorsnissar – men utan ambitionen att göra livet bättre för arbetare är det … Ja, typiskt borgerlig politik: du får klara dig själv (för du är inte höginkomsttagare). 

Vi gör det tydligt för ungdomarna att vårdyrket inte är vägen till trygghet, utan till utbrändhet.

Svenska inkomster har inte varit såhär ojämnt fördelade sedan 1975. Vården går inte att beskriva utan ordet kris, även om statsminister Ulf Kristersson (M) ihärdigt försöker. Vi gör det tydligt för ungdomarna att vårdyrket inte är vägen till trygghet, utan till utbrändhet. 

Visserligen ger yrkesprogrammen numera högskolebehörighet, så den slutkörda undersköterskan kan trots allt bli kontorsarbetare om pengarna eller orken tar slut. Men vem ska vara samhällsbärare då?

Gymnasiet, dessa omtumlande, formativa, år, lägger grunden för framtiden. Frågan är bara vilken framtid arbetare förtjänar. Och varför vi tror oss ha råd att inte bry oss om den.