Jag och min killkompis är på en queerklubb i Göteborg. Vi står på dansgolvet när han plötsligt stelnar till, han vet inte vart han ska fästa blicken. Så han stirrar ner i golvet, går fram till mig och halvviskar “hjälp, vad är det där för video?!” Bakom DJ:n projiceras en video som består av ett antal sammansatta klipp på olika kvinnor som skakar rumpa. I egenskap av feminist och heterosexuell man upplever min kompis att videon inte är till för honom, den gör honom oerhört obekväm. Hans blick blir problematisk. Jag skrattar lite och tänker inte så mycket på det. “Det är väl härligt med tjejer som vågar skaka rumpa!” Som feminist och kvinna är jag inte det minsta besvärad av videon. Men det beror nog på att vi befinner oss på en queerklubb, där en kan utgå från att arrangörerna tänker normkritiskt.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Debatten om pornografi känns 1990, de flesta och i synnerhet den generation som nu är könsmogen, har gått vidare. Det innebär inte att porr har blivit accepterat eller befriats från skamstämpeln. Porrkonsumtion uppfattas nog av den stora majoriteten som något som tonårskillar eller snuskgubbar ägnar sig åt i smyg. Självklart är de delar av porrindustrin som utnyttjar människor och sysslar med trafficking förkastlig. Ändå kan jag tycka att vissa feministers resonemang kring porr missar poängen och får dem att låta som konservativa moralkärringar.
"Ofta utgår feminister från att kvinnliga porrstjärnor automatiskt är förtryckta."
Feminism handlar för mig, liksom för många andra om frihet att vara, klä dig, dansa, älska, och ha sex med vem du vill. En av feminismens hjärtefrågor är den sexuella frigörelsen och att göra sig av med skamkänslor kring sexualitet. Ofta utgår feminister från att kvinnliga porrstjärnor automatiskt är förtryckta. Att “stereotypt” heterosexuellt sex automatiskt bygger på ojämlikhet. Men dessa föreställningar riskerar att förstärka normer om kvinnligt kontrollerat beteende och avsaknad av sexualitet. Det här speglar kanske främst idealbilden för medelklasskvinnor, porr blir fult för att det är vulgärt eller icke-upplyst (white eller för den delen black trash).
I en artikel i SVD för några år sen diskuterar idéprofessor Imelda Helena Ek förekomsten av “erotiskt störda kvinnor” under 1800-talets Sverige. Vadstena centralhospital var Sveriges första specialiserade institution för intagning och behandling av sinnessjuka. Vadstenapatienterna kom från alla samhällsklasser men enligt Ek pekar journalanteckningarna tydligt på att patientens sociala ställning spelade en roll i läkarens bedömning. Societetskvinnor (däribland Hjalmar Söderbergs första fru Märta) hade striktare ramar att förhålla sig till och fick diagnoser som med facit i hand tydligt byggde på den tidens normer om kvinnlighet och sexualitet. Kvinnor förväntades inte ha någon.
Dagens svenska kvinnor klassas knappast som erotiskt störda om de har en utlevande sexualitet men normer kring kvinnlig sexualitet påverkar oss och vår uppfattning om vad som är en vulgär klädstil och vulgärt beteende. Den kvinnliga porrstjärnan exempelvis förväntas vara ett offer som tvingats eller lurats in i branschen. För om hon frivilligt skulle arbeta med det hon gör måste hon ju vara störd på något sätt.
Det har höjts röster från bland annat SSU om att förbjuda kommersiell pornografi med argument som att kvinnor tvingas välja bort sin sexualitet för att istället tillfredsställa mannens. Kanske är det så vissa fall, men jag ställer mig frågande till antagandet om att “kvinnans” sexuella tillfredsställelse står i motsatsförhållande till “mannens”. Skulle en inte kunna anta att det åtminstone ibland kan vara så att både kvinnan och mannen som har sex (på eller utanför film) blir tillfredsställda av sexet?
Om syftet är att skydda människor, förmodligen oftare kvinnor, från sexuellt och ekonomiskt utnyttjande måste lagar och förbud utformats på ett mer nyanserat sätt. Vi måste våga tänka tanken att vissa personer (ja, till och med vissa kvinnor) faktiskt kan njuta av att spela in porr och gör det frivilligt. Annars bidrar vi ju till slut-shaming.
"Till skillnad från högerfeminismen har feminismen från vänster ett recept på hur vi kan bemöta ojämlikhet och utnyttjande av människor inom porrindustrin."
Den enda gången kvinnlig utlevande sexualitet blir ok i vissa feministers ögon är när den står “utanför den manliga blicken”, när du är sexig för “din egen skull” eller “för en annan kvinnas skull” (i queersammanhang eller ihop med dina tjejkompisar). Borde inte sexuell frigörelse handla om att du själv får bestämma över din kropp, hur du uttrycker dig, vilken typ av sex och med vem eller vilka du har sex med såväl som vem du vill attrahera (givetvis inom ramarna för ömsesidighet)? Är det inte lite märkligt att se ner på eller reflexmässigt tycka synd om en kvinna som spelar in heteroporr för att sedan beundra en kvinna som i utmanande kläder skakar på rumpan på en queerklubb?
I våras uppmanade Veronica Palm i en uppmärksammad ledare upp till kamp mot porren. Linda Nordlund kritiserade ledaren bland annat för felaktig statistikhänvisning. Nordlund menar att “ett porrförbud för att skydda kvinnor är paternalism i sin renaste form” och ironiserar över vänsterfeminister. Men till skillnad från högerfeminismen har feminismen från vänster ett recept på hur vi kan bemöta ojämlikhet och utnyttjande av människor inom porrindustrin: stärk arbetsrätten inom den bransch där vuxna människor av olika anledningar arbetar.
