BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

”Pride” skildrar hur en osannolik allians mellan två politiskt utsatta grupper av å ena sidan homosexuella, och å andra sidan strejkande gruvarbetare, föder vänskap, solidaritet och framförallt en oerhört kraftfull politisk koalition som ger ekonomiskt stöd till de strejkande och en mobilisering av frågan kring HBT-rättigheter på gigantisk nivå.

Verklighetens LGSM bestod av politiskt aktiva kommunister, socialdemokrater, fackliga och socialister med lång vana av politiskt arbete, direkta aktioner och solidaritetsarbete. Och verklighetens strejkande i södra Wales inledde kontakten med LGSM genom att 200-300 personer gav en stående ovation som tack för det ekonomiska stödet i ett hopplöst läge.

LGSM-aktivisten Mike Jackson berättar i en BBC-intervju om hur det ögonblicket kom att förändra hans liv: “Allt vi ville var att bli accepterade, och det blev vi där och då, på en sekund”.

Samarbetet mellan LGSM och gruvfacken i södra Wales har även satt spår i form av ett starkt lokalt stöd för HBT-frågor. En av otaliga historier berättar om en gaypub som ofta rädades av polisen – en av kvällarna när ordningsmakten anlände fann de lokalen full av gruvarbetare som kommit för att visa sitt stöd för puben och dess gäster.

Här bryter både verkligheten och filmen mot de stereotypa uppfattningar som ofta florerar både kring identitetspolitiken som ett huvudstadsfenomen, och om arbetarmän som hopplösa, homofoba reaktionärer.

För många inom arbetarrörelsen skildrar "Pride" även ett idealtillstånd, där en bred vänster förmår bilda kraftfulla koalitioner och uppnå politiska mål genom att erbjuda varandra stöd, solidaritet och samarbete. Det är så man önskade att det fungerade, särskilt under perioder av interna gräl, särskilt nu när valet står vid dörren och tanken på en M-ledd regering med stöd av SD är skräckinjagande.

Här är det svårbegripligt varför Ann-Sofie Hermansson, ledande S-politiker och Göteborgs starka kvinna, på årsdagen av massakern på Utøya väljer att konstatera att vänsterns antirasism enbart är ett instrument för att släta över islamistisk extremism, eller, som hon även flitigt meddelar via sitt Twitter-konto och sin blogg: ”identitetspolitiken” (och FI) splittrar samhället.

Med en kollapsande socialdemokrati som lokalt klockar in på cirka 15 procent är situationen ytterst bekymmersam. Det finns många och goda skäl att vara djupt kritisk mot S både i dagsläget och historiskt, men situationen väcker frågor kring hur den dagliga samhällsservicen och hur arbetssituationen inom stadens offentliga sektor kommer att se ut efter ett maktskifte i Göteborg.

Att angripa de partier som röstar igenom röda budgetar framstår enbart som en verklighetsfrånvänd manöver för att skyla över egna misslyckanden och bekvämare än att angripa högern, huvudmotståndaren. Det är även oerhört svårt att se den vinnande taktiken i att låta analyserna av antirasism och identitetspolitik som extremism eller förmedlare av extremism, föras fram som en huvudfråga, när den på sin höjd väcker känslor inom vissa smala kretsar på sociala medier.

Klassisk socialdemokratisk politik – välfärd, trygghet, ekonomisk utjämning – det är där vi vill se socialdemokratin, och det är även där vi behöver dem.

Att i stora drag anamma högerns definition av ”identitetspolitik” såsom särskiljande och isärdragande, snarare än som en rättighetskamp bland eftersatta grupper som eftersträvar större inkludering i samhället, inom ramen för dess nuvarande ordning, ja där ligger inte huvudkonflikten mellan vänster och höger. Borde iallafall inte.

För huvudkonflikten står mellan arbete och kapital, mellan invånare och finanskapitalism, mellan samhälle och marknad, mellan viljan att förändra och det allmänna överlåtandet av makten till den ekonomiska sfären. Det är även den konflikten socialdemokratin och fackföreningarna traditionellt så framgångsrikt medierat, för att bygga ett relativt jämställt samhälle med utbredd välfärd och långtgående fri- och rättigheter.

I sitt korståg mot ”identitetspolitiken” citerar Hermansson en berömd strof från ett av Olof Palmes tal om universalism och antirasism: ”Det får inte finnas vi och de – det finns bara vi.”

Som universalistiskt ideal är detta eftersträvansvärt, men det väcker även frågor om det “vi” som Hermansson företräder. Är det ett “vi” som vill förbjuda kulturevenemang, sälja ut vanliga människors bostäder till marknaden, överge stadens spårvagnsförare? Är det “vi” som struntar i att ens samtala med de partier som förväntas släppa igenom budgeten, för att i nästa drag anklaga dem för ‘identitetspolitik’?

Är det “vi” som parafraserar en av Storbritanniens mest impopulära Labourledare (Blair) och som inte drar sig för att ge en reaktionär inramning till synen på brottsbekämpning i stadens mindre välmående områden? För den politik som detta “vi” för framstår här inte som särskilt universalistisk i sin strävan, och den ‘identitetspolitik’ man vänder sig mot framstår mer som en projektionsyta som skyler över egna och andras misslyckanden, samt centrismens kris och brist på politiskt innehåll. En politisk halmgubbe, utan minsta ansats till förståelse för vad man anser sig referera till. En både slarvig och ogin läsning.

Mark Ashton, grundare av LGSM och en av huvudkaraktärerna i filmen ‘Pride’ var full av ‘identitetspolitik’ i sin kamp för HBT-rättigheter. Han var även ledare inom CPGB, Communist Party of Great Britain. Eller en extremist och ett hot mot samhället, som dåtidens kritiker skulle ha kallat honom.

Jag hoppas innerligt att jag har fel men jag undrar verkligen vad han hade kallats idag av Socialdemokraterna i Göteborg, och om en koalition isåfall varit möjlig. Men jag antar att vi ses i Pride-tåget. Där vill ju alla synas, trots utsagorna om extremism och identitetspoltikens sönderbrytande effekter på samhället.