Idag är det svårt att känna att vissa socialdemokratiska idéer ens är rättfärdiga. Handlar det inte om röstfiske i SD-leden med migrationspolitiska klyschor, så blir det uppvärmning av högerslagord om lag och ordning. Ett exempel är Karl-Petter Thorwaldssons kommande första maj-tal i år. ”Trygghet för vanligt folk”. Ni kanske känner igen det (”verklighetens folk” som den förre KD-ledaren Göran Hägglund är mest ihågkommen för). Jag har aldrig känt mig så desillusionerad som när jag läste det. Hur kunde vi hamna här? Till ”vanligt” folk och deras behov av att känna ”trygghet”? Jag kan inte föreställa mig någon jag känner som skulle tilltalas av det temat. En impuls när jag står inför politiska gåtor är att fråga Anders Nilsson. Facebook-trådarna ligger kvar. Man kan fortfarande skicka meddelanden. Man får bara inget svar. Men det finns annat. Hans böcker (i stort sett alltid författade tillsammans med Örjan Nyström), hans uppdateringar på Facebook och hans artiklar. I den senaste, en LO-rapport med titeln ”Högerpopulismen och jämlikheten – en essä”, skriver han och Örjan Nyström att SD-väljarna utgör en femtedel av LO-förbundens medlemmar. ”Från LO-ledningens sida har man utpekat insatser mot högerpopulismen i de egna leden som något av en politisk huvudfråga inför 2018 års val. Det är det viktigaste vi har framför oss, förklarar LO-ordförande Karl-Petter Thorwaldsson” (s 55).
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det finns många i sociala medier och vanliga medier som analyserar högerpopulistsituationen. En oväntad vinklig hittar jag i ”Populistiska manifestet” av Göran Greider och Åsa Linderborg. De anser att både höger- och vänsterpopulismen fyller en viktig funktion. Men jag undrar om de har rätt i det. En annan av deras ideer som jag gärna vill avfärda är att det är den ökande ojämlikheten som har lett till SDs framgångar under de senaste åren. Samhället har alltid har varit ojämlikt och folk har ändå betett sig någorlunda begripligt. Jag har i stället skyllt på sociala medier, och hänvisat till hur lätt det är för dem som förut har suttit ensamma eller i slutna sällskap och uttryckt högerpopulistiska eller rasistiska idéer nu har fått forum och därmed sällskap av större grupper där den typen av idéer sprids.
Men det är någonting märkligt med jämlikhetsbegreppet. Paradoxen ligger i att jämlikheten har både ökat och minskat under det senaste kvartsseklet, som Anders Nilsson och Örjan Nyström påpekar. Det beror enligt dem på att jämlikhet kan utvecklas eller kränkas i två dimensioner: en vertikal som handlar om inkomst och förmögenhet, och en horisontell som handlar om människors lika rätt och värde i livets icke-ekonomiska aspekter som könsroller, etnicitet, sexuell identitet och livsstilsval. De anser att högerpopulismen ”bygger på en växande reaktion i olika delar av samhället som menar att den ökade jämlikheten i denna dimension gått för långt.” Det högerpopulismen vill är att ”återuppliva det slag av ojämlikhet som skiljer folk från folk, kulturer från kulturer, män från kvinnor och så vidare”, och gärna ser att den ena sorten ”får företräde framför den andra”.
Och det är nu det blir intressant. För de som varken tillhör de särskilt rika eller de särskilt fattiga, kan ändå ha en ”etablerad position”, som Nilsson och Nyström skriver. ”Vanligt folk” alltså. Och de befinner sig i en sorts mittfåra, fast är för den skull inte alls särskilt trygga. För trots att det finns en medial schablonbild av att den sociala rörligheten har ökat, att det är lätt att byta yrke och samhällsposition under livet verkar rörelsen från arbetarklass till medelklass stannat av, ”precis som den individuella rörligheten har gjort det.” Och därför upplever många i denna mittfåra att de är ”instängda förlorare”, och det är också här som ”den största kraften bakom högerpopulistiska reaktioner finns. Särskilt den som sprider sig uppåt i samhället, till medelklassen och den bättre ställda arbetarklassen.”
Anders Nilsson var länge LO-ombudsman och redaktör för Tankeverksamheten inom Arbetarrörelsen i Göteborg. Under några år diskuterade vi politik varje dag i facebooktrådar. Någon gång fick jag låna en bok. Böckerna luktade cigarettrök. Lukten av rök kommer jag ihåg särskilt från Esping-Andersens bok ”The Incomplete Revolution” (2009). Anders Nilsson lämnade oss natten mellan den andra och tredje april efter några månaders sjukdom.