En rimlig bedömning är att det kan vara lika många på den ryska sidan. Framför mig ser jag en gigantisk hög av 30 000 armar och ben. Och det gäller bara första halvåret 2023. 

Säg att en halvmeter tagits i genomsnitt. Läggs de amputerade delarna efter varandra så räcker de 1,5 mil. Så kan också krig beskrivas. 

Ändå sitter det människor bakom skrivbord och anser att varje tanke på förhandling för att få ett stopp på amputerandet är en fientlig handling. Fientlig mot vem? Mot de som ska bidra med armar och ben det innevarande halvåret, de där som fyller på så sträckan blir tre mil?

Vi som identifierar oss med fredsrörelsen anklagas ofta för att vara naiva, till och med för att gå Putins ärenden. Vi anklagas för allt möjligt av de som är så cyniska att de bortser från de där tre milen. Eller i vart fall anser att de där tre milen av amputerade armar och ben är ett pris värt att betala. För några andra än dem själva, i vart fall. 

Jag läser Agnes Hellströms bok ”Fredsfittan”. Hon har varit ordförande i Svenska Freds. Skriver om samtalsklimatet som uppstod i samband med Rysslands angreppskrig på Ukraina och den svenska Natoansökan: ”De röster som förespråkar nyanser, diplomati och avspänning ifrågasattes och misstänkliggjordes allt mer.” Det som varit del av den svenska identiteten gick upp i rök, och samtal om det accepterades knappt. Plötsligt haglade okvädesorden över Svenska Freds ordförande. Och i medier skulle hon hållas kort. 



Jag tänker på den fredliga unionsupplösningen mellan Sverige och Norge. Flera – bland annat ledaren för socialdemokraternas ungdomsförbund, Zeth Höglund – dömdes till fängelse för att ha spridit ”antimilitaristisk propaganda” som om krig hade varit bättre än fredlig upplösning av unionen. 

Idag döms inte fredsrörelsens företrädare till fängelse utan förlöjligas och bespottas istället. I vart fall i Sverige.
Alltså: 30 000 armar och ben. På ett halvår. Ska vi blunda för det, inte låtsas om det? Är det naivt att tala om förhandlingar för att få stopp på det ohyggliga? Men är det inte cyniskt att inte ens försöka?



Valet är att vara realistisk, säger vän av fyrkantig ordning. Vad som nu är realistiskt – är det kortsiktigt eller långsiktigt, är det ben och armar eller mark och makt? Armar och ben kommer aldrig tillbaka. Inte döda fäder, syskon, söner, mödrar, döttrar heller. Det är definitiva förluster. Men frihet kan väl komma tillbaka? Också utan krig. Motståndet kan fortsätta, civilt motstånd kan vara starkt, oblodiga frihetsrevolutioner kan ske. Har skett. Till och med Sovjetunionen föll. Det gäller dock att ha armar och ben kvar. Och liv.

Kan man tänka så? Bör man tänka så? Hur mycket är armar och ben värda? Svåra val i en värld med demagoger, maktambitioner, nostalgiska drömmar och historiska umbäranden, kan tyckas… 

Vilka är naiva? Vilka är cyniska? 

Hur ska Ukraina, Europa, Ryssland ta hand om de som kommer hem utan armar och ben? Hur ska samhällen förhålla sig till alla de som efter månader i dödsskräck kommer tillbaka med det som går under beteckningen posttraumatisk stress? 

Är det någon som tror att alla dessa kommer att få vård? Att någon stat anser det värt att betala? Krigsinvalider har de kallats. Otack har varit deras lön. Se bara på USA. Statistiken är fruktansvärd. Den visar att 114 000 veteraner begått självmord sedan USA inledde krigföringen i Afghanistan 2001 och Irak 2003. Så ser också krigets siffror ut.  

Allt fler tycks överens om att kriget kan pågå år efter år efter år. Nästan en halv miljon har redan dött eller skadats. För bara Ukrainas del är siffran 70 000 döda och mellan 100 000 och 120 000 skadade. För Ryssland än fler. Skulle de döda kunna läggas efter varandra så skulle det räcka en bit över 25 mil. 

Ändå utmålas fredsrörelsen som något konstigt som bör hånas.