Låt oss kalla dem – metaforiskt, inte kliniskt – för narcissisten och den flygande apan.
Bilden, som är hämtad ur Trollkarlen från Oz, har kommit att användas inom psykologisk litteratur och passar perfekt för att beskriva paret Trump och Pence.
Ett liknande mönster kan vi se hos andra radarpar som Jeffrey Epstein och Ghislaine Maxwell, R Kelly och Demetrius Smith, Paolo Macchiarini och Philipp Jungebluth, Jean-Claude Arnault och Katarina Frostenson. Det finns inte en diktator, inte en bedragare, inte en sexualbrottsling som inte har en flygande apa vid sin sida.
Narcissisten dras till makt. För att få den beter han sig som en kameleont och härmar de som ska manipuleras. Är det godhet som är inne – då är han den godaste av alla. Är det rasism som är inne, då är han rasisternas konung. Även om han ofta är karismatisk och vältalig, behöver han en mellanhand. Någon som kan förklara när ett uttalande blir fel. Någon som kan släta över, tona ner, gå ut i blint försvar när han återigen råkat våldta någon, få honom att se ut som en bra människa trots allt. Denna någon blir den flygande apan.
Den flygande apan dras också till makt, men är i regel en slät figur. Det kan vara så att han eller hon saknar karisma, har inte utseendet eller talangen för att själv bli någon – eller så har hon talang i överskott, men trivs med rollen som nummer två. Den flygande apan har inte någon moralisk kompass, men inte heller någon personlig drift att skada andra och har därför lättare att hålla sig utanför fängelset, där hon eller han kan organisera försvaret.
Mike Pence var den perfekta flygande apan, då han var raka motsatsen till Trump. Han var lugn och sansad, trogen sin fru, konservativ och ”tappar i motsats till Trump sällan humöret” förklarade statsvetare då paret tog makten. Han blev den främsta i en armé av flygande apor som skickades fram så fort Trump hade gjort fel och med sin vänliga ton fick Pence felet att framstå nästan som en dygd.
På samma sätt hade R Kelly sin högra hand, Demetrius Smith, som gick fram till tonårstjejer i galleriorna och gav dem Kellys nummer. Det var Smith som fick ordna upp när Aaliyah blev gravid, det var Smith som förfalskade hennes ID så hon kunde gifta sig vid 15, det var Smith som såg till att smutskasta de offer som talade ut. Smith var alltid lojal.
Jeffrey Epstein gick inte ut själv och raggade småflickor – det gjorde Ghislaine Maxwell åt honom. Maxwell var hans sköld. Det var hon, med sin brittiska överklassdialekt, som såg till att flickorna vågade komma till hans ranch, det var hon som blev en sköld till traffickingimperiet med sina stiftelser till stöd för utrotningshotade fiskar, det var hon som höll relationerna till brittiska hovet vid liv. Utan Maxwell – ingen Epstein.
Även Paolo Macchiarini hade naturligtvis, sin flygande apa i form av den unge tyske doktoranden Philipp Jungebluth, som Macchiarini beskrev som en son. Jungebluth fick stå först på forskningsartiklarna, och när Macchiarini hamnade i blåsväder var det Jungebluth som gav sig in i striden för att försvara honom med näbbar och klor. Jungebluth förberedde dokument, han anmälde visselblåsarna till ledningen och försökte få dem fällda för forskningsfusk. Idag beklagar sig Jungebluth över att hans karriär är över.
Apan går ofta ett sorgligare öde till mötes än sin herre. Medan herren ser till att hans slut blir grandiost – han orkestrerar ett stormande statskuppsförsök eller en dramatisk död i fängelsecellen – blir apan kvar och får ta skulden.
Men det kan också hända att apan tröttnar. Narcissisten glömmer nämligen alltid att belöna sina tjänare för deras lojalitet. Och är det någon historisk karaktär som inte går att lita på, så är det den flygande apan. Narcissisten glömmer att apan själv är en opportunist. Och till slut tröttnar Demetrius Smith och skriver en bok om hur han utnyttjades för dålig lön, och sedan sitter han där och talar ut i dokumentärer. Och i sista sekunden väljer Pence att gå på rivalens fest, och där sitter Trump, ensam, och försöker desperat mejla ut inbjudningar till kreti och pleti, men alla aporna har flugit.