BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Skuld och ångest över frosseri och konsumtionshets. I drivorna av presentpapper och dignande julbord, utarbetade och sönderstressade, möter vi baksidan av julmyset. Strax efter julklappsutdelningen slår längtan efter den förlorade barndomsidyllen eller åtminstone någon form av djupare mening till. När fjärde ljuset brinner mår vi lite illa över oss själva, vilket inte är så konstigt eftersom julen exponerar orättvisor på ett brutalt sätt; trygga kärnfamiljer mot Medelhavets massgravar, majestätiskt pyntade granar mot Göteborgs över åttahundra hemlösa barn. Känner du ångesten över hur ditt eget barn vrålar över att ha fått fel leksak medan du längtansfullt sneglar mot konjaken?

Det är okej att det känns jobbigt. På julafton är väldigt många instängda i samma mardröm. Förutom alla som inte kan vara med våra familjer för att vi måste jobba; med service, vård, omsorg eller andra samhällsbärande och ofta lågbetalda funktioner. Lite extra jobbigt kan det även vara för alla som intecknat halva januarilönen på julklappar och julmat. Eller för den växande skaran under fattigdomsstrecket som måste vända sig till hjälporganisationer för extra tilldelning för att klara helgerna.

”Min flicka bor hos mig heltid. Det enda hon gör på fritiden är att spela fotboll men då jag är arbetslös finns inga pengar till detta. Jag önskar verkligen att min flicka kan få fortsätta att spela fotboll en sommar till.” Citat ur ett brev till Majblomman.

I en artikel från SCB (11 december) framgår att 145 000 barn i Sverige lever i familjer där inkomsterna inte täcker de nödvändigaste utgifterna. Samtidigt framgår att hälften av alla barn har hög inkomststandard, det vill säga lever i familjer vars inkomster skulle räcka för att betala de nödvändigaste utgifterna för ytterligare en lika stor familj. Resterande 42 procent av barnen befinner sig mellan dessa två grupper.

”Söker pengar till vinterkläder, julen. Då jag jobbar som timvikarie och är själv, blir det väldigt jobbigt nu när det ska bli vinter med overall, julklappar, extra mat. Hennes pappa kan inte hjälpa till ekonomiskt. Jag skulle vilja ge min dotter en bra jul med lite extra god mat. Även vinterkläder, hon har växt ur det mesta från förra året.” Citat ur ett brev till Majblomman

Göteborgs Jämlikhetsrapport 2017 ger att sexton procent av stadens arbetande föräldrar lever under den relativa fattigdomsgränsen. Detta pågår inte bara kring jul, när vi är extra mottagliga för den här formen av siffror; klyftorna existerar året runt, i grått februariljus såväl som vid skolstarter och sportlov.

Det pågår hela barndomar och fortsätter under hela liv. Det gör avtryck i statistiken, i vår hälsa samt i hur vi lever och dör. Barnfattigdom påverkar både psykisk och fysisk hälsa, och chanserna att klara skolan. Barn i ekonomisk utsatta familjer avstår ofta från att ställa krav på föräldrarna. De är mycket medvetna om ekonomi och pengar.

”De har bara mig som konstant jobbar för att få de hela att gå ihop, men där pengarna aldrig räcker till annat än det absolut nödvändigaste. Jag önskar att barnen ska få vara med på aktiviteter.” Citat ur ett brev till Majblomman inför jul.

Smärtan i att läsa ansökningsbreven till Majblomman är outhärdlig. Men förutom att skänka en slant, vad kan vi göra?

Det givna svaret är att inte låta frågan förbli enbart en fråga om moral och skuldkänslor. För det handlar inte om huruvida du åt för många köttbullar vid julbordet eller hur mycket pengar du lade på julklappar till dem du älskar. Vi ingår i ett ekonomiskt sammanhang som, oavsett enskilda aktörers intentioner eller programförklaringar, driver fram ofattbara klyftor, eroderar välfärdsstaten, hotar att förgöra förutsättningarna för mänskligt liv och pressar priserna för arbete. Det är ingen slump att andelen arbetande fattiga ökar, eller att högern ständigt verkar för att försvaga arbetsrätten och sänka lönerna. Och det är samma ekonomiska system som, med hjälp av allianspolitiken, drivit upp bostadspriserna till samhällsfarliga nivåer som försvårar livet för människor som behöver bo någonstans. Barn som växer upp i familjer med låga inkomster är en naturlig konsekvens av detta.

Donationer har effekter, på samma sätt som en tjugolapp i pappmuggen hjälper EU-migranter att ordna bättre bostäder och säkra barns skolgång. Men i slutänden är resursfördelning en fråga om politik och makt.

Istället för att enbart individualisera både allvarliga samhällsproblem och dess lösningar borde vi alla kräva den ekonomiska utjämning som både vi och Majblommans barn förtjänar. Julens stjärna är röd.