Så twittrade jag nyligen i ren frustration. Jag är så trött på det valfrihetsprojekt som fått pågå så länge, säkert i samtliga regioner men alldeles särskilt i Stockholm.
Den där valfrihetslögnen har nämligen lett till att varje vårdärende är ett lotteri (med riktigt usel vinstchans). Man kan få jättebra hjälp. Men man kan också få helt värdelös hjälp eller ingen hjälp alls. Det enda man kan räkna med är att hjälpen är utspridd, både på kartan och i tillvägagångssätt.
I pedagogisk anda tänkte jag berätta om min senaste vårdresa (målet: att laga en trasig fotled).
Håll i dig, nu åker vi!
Först måste vi gå tillbaka till tidpunkten då jag sögs upp i Region Stockholm. Något av det första jag insåg var att Närhälsan – som är vad det låter som: en vårdcentral i närheten, alltså det logiska alternativet – inte är en grej i Stockholm. Offentliga vårdcentraler är över huvud taget inte en grej.
Men där skulle jag alltså välja vårdcentral. Jag vill inte välja vårdcentral. Jag vill bara ha en. En som har tider nästa vecka, inte nästa år, och som inte undrar om jag måste träffa en läkare när jag i princip är döende (vilket är det stadie som krävs för att jag ska ringa en vårdcentral).
Jag hittade i alla fall en Närhälsan vilket inte var det enklaste eftersom det går ungefär en offentlig vårdcentral på tusen miljarder privata. Tyvärr besannades alla mina farhågor: tiderna var alltid slut och receptionisterna var programmerade med autosvaret “bit ihop” (förklätt i “ta en alvedon”).
Till slut fick jag till upp och – tyvärr – lista mig hos en privat aktör. Jag hamnade på en vårdcentral med det trygga namnet Söderdoktorn, men som sedan döptes om till det något mindre charmiga Meliva Söderdoktorn när det blev uppköpt av vårdkoncernen Meliva. (Typiskt vårdbolagsnamn: det säger ingenting men låter ganska snällt och skulle också kunna vara en yoghurt.)
Där fick jag, får jag medge, fantastisk vård: en läkare som hade tid med mig och skrev de remisser och recept jag behövde. Jag hade dragit vinstlotten i vårdlotteriet!
Det är bara det att vård inte ska vara ett lotteri.
Just den här resan var alltså smidig. Och snabb. På två månader hann jag träffa läkare, ortoped och fysioterapeut och göra både slät- och magnetröntgen. Det måste vara rekord. Men det krävde sex besök på fem olika platser, utspridda över tre stadsdelar (och två kommuner). Fyra privata aktörer var inblandade. De har prefix som Meliva, Evidia, ABC, Aktiv. (Yoghurtnamn!)
Givetvis har varje bolag ett eget system för bokningar, till och med för att registrera ankomsten i väntrummet. Det senare liknar en hinderbana och möjligen är en hinderbana inte vad sjuka människor vill ha. Jag vet aldrig var jag har mina kallelser eller hur jag bokar om en tid. Via telefon? 1177? Stockholmsspecifika Alltid Öppet (dög inte 1177 åt huvudstaden?)?
Ja, jag får bra hjälp när jag väl lyckas hitta den (och registrera att jag gjort det) men vid det laget är jag i princip utbränd. Och det är väl bara Mindler eller någon annan psykologapp som kan hjälpa mig då.
Vårdpersonalen har varit fantastisk. Det är inte individerna det är fel på, det är systemet. Nu lyckades jag navigera mig i det men betänk då att jag är digitalt bemedlad och, trots en fotled helt utan stabilitet, inte har några problem att ta mig mellan Meliva, Evidia och allt vad de heter. Så är det inte för alla. Typ de som i regel har störst behov av vård.
Att avprivatisera vården är inget enkelt projekt, men ett nödvändigt sådant. Om inte annat måste systemen styras upp. Helst skulle alla använda sig av 1177 – som förstås borde drivas av regionerna, inte av privata bolag.
Jag är helt för valfrihet när det gäller typ dejter och lösgodis. Men det är uppenbart att den så kallade valfriheten inte är kompatibel med jämlik vård. Och kanske är det skitsamma om man får välja vårdgivare om valet i praktiken står mellan vinstlott och nitlott, och vinstchansen motsvarar sannolikheten att vinna en miljon på Lotto (en på 6,7 miljoner).
Vi vill inte välja vård. Vi vill bara ha vård.
