Men det är valår.
Partier från S och högerut pratar hellre om ökad repression mot gängen. Fattigdomen, en bördig mylla för social oro, verkar man snarast vilja straffa bort. Man skulle annars kunna tycka att det vore värt att lyfta hur barn växer upp under svåra förhållanden. Under ett valår.
Här ger Bris nyutkomna rapport ”Barns rättigheter i skottlinjen” ett behövligt avbrott med ett tydligt barnrättsperspektiv på kriminaldebatten, och med utgångspunkt i barnens egna berättelser om att växa upp i särskilt utsatta områden.
”Min mamma låter mig inte gå ut på kvällarna på grund av det som händer i vårt område. Ibland känns det som att det är jag som sitter i ett fängelse.”
Att växa upp i ett särskilt utsatt område innebär oro, rädsla och begränsad rörlighet. I barnens berättelser finns återkommande upplevelser av otrygghet eller utsatthet på offentliga platser. Flera av barnen har sett droghandel, vaknat av exploderande bilar eller upplevt skjutningar. Den täta blåljusnärvaron bidrar till oron, samtidigt som en majoritet av de äldre barnen dessutom har upplevt integritetskränkningar i vardagen, då de blir misstänkliggjorda för att ha gjort något olagligt och blir stoppade av polisen. Att stoppas och visiteras utan att förstå varför frambringar skam, stress, rädsla och känslan av att bli orättvist behandlad. Flera av barnen upplevde att många poliser de träffar redan dömt dem på förhand och i stället för att prata schysst har en negativ och fientlig inställning. Barnen menar att beteendet skapar onödig splittring mellan polisen och de boende.
Därtill läggs mediernas rapportering, som ger en negativ bild av barnens uppväxtområden och alla som bor där och som påverkar omvärldens syn på förorten, såväl som barnens syn på sig själva och sina framtidsutsikter.
Barnen lever klämda mellan social utsatthet, repression och omvärldens sensationalistiska projiceringar. Och bland dessa barn finns några särskilt sårbara individer.
”En gång var det en skjutning. Vi fick springa tillbaka till skolan och vänta inomhus. Den dagen gjorde att det blev otryggt, alla barn var rädda. Några grät. Det var helikoptrar.”
Torbjörn Forkby, professor i socialt arbete vid Linnéuniversitetet, är en av rapportens delförfattare. Han betonar faran i att politiken agerar utifrån den bild som målas upp i medierna av gängvåldet som något främmande, ”det andra”. Det leder till otillräckliga eller missriktade insatser. Han menar att vi först behöver utgå från att ”de andra” inte är annorlunda. För att förstå och därmed motverka lockelsen i den kriminella miljön behöver vi först utgå från tanken om att skälen till att en ung person i ett utsatt område inte är särskilt främmande.
På samhällelig nivå finns alarmerande stora skillnader i uppväxtvillkor och levnadsförhållanden. Klyftor som antar en tydlig geografisk form med särskilt utsatta områden, och som påverkar sammanhållningen i samhället. Endast en liten andel dras till gängen. Enligt polisens lägesbild från förra året bor cirka 550 000 invånare i utsatta områden. Av dem bedöms cirka 5 000 personer som aktiva i kriminella nätverk. Det motsvarar 0,9 procent.
Bland dem som hamnar i gängen har många ett flertal riskfaktorer att hantera från mycket tidig ålder; bristande skolgång, kognitiva svårigheter, umgänge med kamrater där brott redan förekommer, svåra familjeförhållanden i en socialt utsatt omgivning där gäng redan verkar. Gänget kan verka som ett familjesubstitut, erbjuda gemenskap, skydd och aktiviteter som motverkar vardagens stress och frustration. Detta utgör gängens dragningskraft på individuell nivå. Torbjörn Forkby menar att vi även behöver förstå gängen som sociala företeelser – vad de svarar på för samhälle och vad de erbjuder i individuella förhoppningar om framgång och gemenskap.
Bris-rapporten pekar på vikten av tidiga insatser och behovet av att stödja barns och ungas grundläggande behov av gemenskap och möjligheter att kunna se en framtid där livet kan utvecklas i ett positivt samspel med andra. Rapportens intervjuade praktiker, som alla direkt eller indirekt arbetar inom fältet, betonar samma sak: det nödvändiga förebyggande arbetet hamnar i skuggan av kriminaldebattens hårda retorik. Barn behöver klara skolan, känna att de hör hemma i det samhälle de växer upp i, känna samhörighet och kunna tro på sin egen framtid. Då behöver saker som skolan, socialtjänsten, kommunala fritidsaktiviteter och möjligheten till sommarjobb finnas på plats. Föräldrar som brister i kapacitet behöver stöd. Rapporten betonar även riskerna med en avhumaniserande retorik där man slutar prata om barn som just barn.
Självaste Carin Götblad, polismästare vid nationella operativa avdelningen, menar att ett större fokus behöver riktas på det förebyggande arbetet kring barn och unga. Hon påpekar att socioekonomiskt utsatta områden har behov som går långt utanför polismyndighetens ansvar, som tillgången till bostäder, utbildning, skola och sociala insatser.
Men det är valår.
