Felicia Mulinari: Vi trotsar hotet för antifascismen

Ungefär ett år har gått sedan polisen red över antifascisterna i Limhamn. Nästan i samklang med ettårsjubileet så kommer fängelsedomarna, men inte mot poliserna, utan mot de antifascister som blev överridna. När jag tänker på de senaste åren av antifascistisk kamp, på den fantastiska och breda organiseringen, på hur vi tvingats att försvara oss till den grad att vi nästan inte kunnat arbeta med andra politiska frågor, drar jag mig till minnes sorgliga skämt från min barndom, hur vi i det latinamerikanska communityt brukade skämta makabert ”säg inte No pasaran, det är då de passerar”. Men fascisterna passerar inte av sig själva. Det är någon som mycket artigt håller uppe dörren för dem. Det har inte gått mer än två år sedan det nazistiska mordförsöket i Malmö, men gärningsmannen är redan inbjuden att berätta sin berättelse i tidningen. Blodet utanför glassfabriken låg fortfarande kvar när nyheterna beskrev den nazistiska attacken som ett ”bunkaslagsmål”. Och samma tryckpressar arbetar idag sig vidare med att formulera extremistrapporter.

Högerns och medias arbete med att demonisera alla som ifrågasätter det kapitalistiska sättet att leva har intensifieras.  Det är slående att se hur lögner som sägs tillräckligt många gånger tillslut blir sanna. Egentligen är det enkelt, liberal media gör allt för att krossa vänstern och släpper hellre in fascister i samtalet än människor som vill prata om rasism, ojämlikhet och ägande. Kanske är det inte heller särskilt förvånande att det är så, men konsekvenserna är mycket mer grova än det sjuka i att våldspolisen går fri medan antirasisterna fängslas. I slutändan är det rätten att säga emot fascisterna som är hotad och som vi måste försvara med våra egna kroppar. Antifascism är självförsvar. Är självförsvar också antifascim? Vi klyvs mellan kampen att försvara oss och att faktiskt skapa utrymme att diskutera den strukturella ojämlikheten. Vår uppgift är omöjlig, vi måste vara på alla fronter samtidigt, vi måste bråka om den rasistiska problemformuleringen samtidigt som vi organiserar det konkreta solidaritetsarbetet. Vi måste kritisera polisens övervåld samtidigt som vi måste minnas att polisens premiss är våld, att den största delen av detta systematiska våld inte drabbar vänstern utan arbetarklass och blattekids, queers och migranter. Vi måste dra gränser som vi inte tror på, allt för att desperat få säga ”Här går en gräns”, samtidigt som vi vet att gränsen egentligen går vid det här samhället, dess ojämlikhet och systematiska exploatering av människor.

Jag läser Bodil Malmsten och låter hennes vackra poesi möta min kluvenhet. ”När vi alltid gör det ingen kan begära. När vi ändå alltid, När vi alltid, trotsar hotet, finns vi älskling.” Ett år efter demonstrationerna i Limhamn, och vi måste ta oss tid som vi inte har för att försvara den antifascistiska kampen.  Tiotusen demonstranter krävdes för att få tidningarna att kalla ett mordförsök för ett mordförsök, hur många krävs för att fastlå rätten till antifascistisk kamp? Hur skall vi kunna stoppa fascisterna när den liberala högern ständigt håller uppe dörren och låter dem passera?