Ledare: Vi tar ett steg fram och tjugo bak

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Sedan åratal har jag som forskare och folkbildare försökt ingjuta hopp om framtiden med just detta budskap. Men för varje år känns det allt svårare.

Ty vi vill inte.

Arbetet för att ställa om samhället har inte större kraft nu än för 20 år sedan, faktiskt snarare tvärtom. Vi glömmer gärna perspektiven! Hur det positiva som sker står sig tämligen slätt mot mänsklighetens obrutna exploaterings– och konsumtionsraseri. Dessvärre. Det är ett steg fram och 20 bak.

Samhället står inte närmare Uppvaknande och Vändpunkt i dag än 1970.

Man orkar liksom inte ta in allt.

Hälften av världens marina liv och landlevande djurliv har försvunnit på 40 år. Klimatförändringarna tokaccelererar, liksom artutrotningen … och som om världen inte redan hade fullt upp tillträder nu en rödbrusig tvättäkta psykopat det amerikanska presidentämbetet med sitt handplockade skräckkabinett.

Men den planetära kollapsen väger lätt i nyhetsvärderingen. Det ska vevas Terror för hela slanten. Dagen för senaste larmet om avsmältningen av Arktis malde Ekot som vanligt på om Terrorhotet ur alla dess möjliga och omöjliga infallsvinklar. Arktis fick så klart stryka på foten. Fastän konsekvenserna av ett smältande ishav är vida mer ödesdigra än något som världens samlade terrorceller kan koka ihop.

Det är sådan intellektuell genomklappning som får mig att tappa hopp om framtiden.

Inget tycks vi ha lärt av miljö- och klimatlarm. Människans lust att skövla och dominera naturen ter sig alltmer triumfatorisk. Överallt. I Kina där hela kustlinjer hyvlas bort av schaktmaskiner, i Afrikas alla frontlinjer för globaliseringens plundringståg … liksom här hemma.

På landet där jag bor försvinner rasande snabbt vad som återstår av äldre skog – djurens, fåglarnas livsmiljö – kvar blir hyggen och räta led av unga granar.

Umeå kommun ämnar skövla I 20-skogen vid Ersboda för att bereda plats för ännu ett bilorienterat köpcenter. Exploateringsingenjör Staffan Sjöström: ”Vi vill växa mer! ... Mer Big Box! Stora etableringar!”

Han är inte ensam. Det finns miljoner Staffan Sjöströmmar runt om i världen med samma dröm om att skövla undan allt vad natur återstår, för att boosta draget under galoscherna i konsumtionen av allt som vi inte behöver. Finns klimathotet är ansvaret någon annans.

Det är sådana som får mig att tappa hopp om framtiden.

Jag skulle vilja säga att jag känner hopp för planeten, men kan det inte längre.

Att vädja till förnuft och besinning bland våra makthavare funkar inte, det vet vi vid det här laget. Här är det tuta och kör in i det kokande växthuset.

Återstår att göra vad vi faktiskt kan påverka. Våra egna liv … odla med grannarna, odla nya meningar. Att hoppa av galenskapen där så går, att utöva civil olydnad. Att vägra Ikea, storbanker och de amerikanska IT-jättarnas makt över våra liv.

Att underminera genom att inte infinna sig.

Gott nytt 2017!