Sorg? Ja, kanske.

Det gör definitivt ont när natten sänker sig och människor samlas utanför brandkårens avspärrningar för att sjunga sina hymner.

Snart kommer texterna från de största tidningarna, där skribenter fullt ut uppgår i händelsen. Hjärta och smärta. ”Det är något ofattbart och kusligt, som om själva undergångens klockor börjat ringa”, skriver Daniel Sjölin.

Sedan berättelsen om att vi ändå har förmåga att samla oss trots svåra omständigheter. Pengarna som samlas in, den fasta övertygelsen att katedralen snart ska lyftas ur askan.

”Nu kommer goda krafter från hela världen att samlas för att hjälpa till med återuppbyggnaden. För det är så vi människor fungerar när vi är som bäst; vi sörjer, reser oss, ser framåt, börjar bygga”, skriver Erik Helmersson.

Det vi skapar är skört.

Men vi bygger upp det som förstörs.

Det är människans väsen, vår unika drivkraft.

Parallellt ser jag hur den tänkande klimatrörelsen kommenterar branden. Det är raseri. Det är anklagelse. Ni gråter när en katedral brinner men ni är tysta – oberörda – när planeten brinner, smälter, plågas av vårt sätt att leva. 

Too soon?

Det finns inte. För det är snart för sent.

Bara några exempel:

As the climate emergency and 6th mass extinction of species accelerate, I can’t get worked up about a building.

pic.twitter.com/TUmZ3nAxyW

You know what else is burning up? The fucking planet.

Jag vet inte, men i mig öppnar allt det här ett slags moraliskt slukhål, det är som att se sig mig själv med ny blick. Hur kan jag känna så starkt för en byggnad men inte mer för en art som utplånas? (Den mjuksköldade jättesköldpaddans sista hona dog strax efter att ett kinesiskt team försökt inseminera henne, som ett sista försök att korrigera vad mänskligheten gjort mot hennes sort.)

Det sitter så djupt.

Tanken att naturen är instrumentell, att den kan formas efter våra nycker, att vi alltid kan ta oss  rätten. 

En avgörande orsak till denna syn på vår omgivning är för övrigt  ideologin som spridits från Notre-Dame. Uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.

Det tar inte ens ett dygn, sedan har det samlats in sju miljarder kronor för att rekonstruera katedralen. Miljardärerna öppnar sina plånböcker. Franska oljebolaget Total lovar att ställa upp med en miljard.

Nu passar det.

Världens mest lästa klimatjournalist, David Wallace-Wells, säger i en podd att han först sent förstod klimatkrisens magnitud. Naturen berörde honom sällan. Den fanns inte, annat än som tuktade gröna stråk genom det urbana. Den var en konstant, inte ett komplext och bräckligt system.

Jag tror att det är sant.

Att vi lever i en störd, destruktiv relation.

Att vi behöver bryta oss loss.

Greta Thunberg nämnde specifikt Notre-Dame i sitt tal i EU-parlamentet.

Hur kan inte fler höra undergångens klockor?

Hur kan inte fler förfasas när utsläppen fortsätter, eller när miljoner år av evolverade DNA-strängar plötsligt inte finns mer, på grund av att vi utrotat deras bärare?

Jag frågar dig, men egentligen mig själv.

Så följer jag de frustrerade debattörernas länkar vidare och tittar på bilder av spixara (Cyanopsitta spixii), en brasiliansk och osannolikt blåfjädrad papegoja som sedan i fjol inte finns. Nu är den raderad från framtiden. Den levde, till skillnad från katedralen. Den har ändå inte vår sorg, i alla fall inte vår kollektiva sorg.

Kanske är det här människans stora tillkortakommande?

Att vi, för många av oss, har så svårt att knyta an till det biologiska, till det vi inte själva skapat, till det vi inte tolkar som ett arv att förvalta.