För 15 år sedan enades världen om att begränsa den globala uppvärmningen till maximalt två grader. Går man utöver det, kan konsekvenserna bli oöverblickbara, sa man. I Paris 2015 skärptes målet till 1,5 grader.
I år kan vi konstatera följande. Trots alla tal, protester och utfästelser.
Inget av målen kommer att nås.
Det är inte en fråga om åsikter, utan matematik och fysik. Vi har snart gjort slut på utsläppsutrymmet som återstår för att hålla oss under två grader. Det går faktiskt att räkna på själv – jämför IPCC:s utsläppsbudgetar med världens årliga (och ökande) utsläpp, om du inte tror mig.
Verkligheten går tyvärr i takt med beräkningarna. 2024 blir det varmaste året någonsin. Vi slår rekord igen.
Man skulle kunna tänka sig att det borde leda till journalistisk självrannsakan. Har detta skeende granskats tillräckligt? Men självkritiken har, med några undantag, uteblivit.
Istället ser vi en helt annan journalistisk trend. Där vissa medier och journalister letar med ljus och lykta efter överdrifter och alarmism inom klimatjournalistiken. Lägger man granskningarna bredvid varandra kan man skapa sig ett tryggt rum, mitt i klimatkrisen.
Oftast heter avsändarna Näringslivets medieinstitut och Kvartal. Eller tidningen Affärsvärlden som granskar den gröna omställningen, med hjälp av hemliga sponsorer. (Det sistnämnda bör ju förstås inte kallas journalistik alls. Hur vet vi att dessa hemliga företagare inte är konkurrenter till de gröna projekt som granskas?)
Men förra veckan sällade sig även SR:s Kaliber och journalisten Ola Sandstig till skaran, med en dokumentär om alarmism kopplat till klimatrörelsen.
Missförstå mig rätt. Sådan journalistik har ett värde. God journalistik är framförallt konsekvensneutral.
Kaliber granskade i dokumentären överdrifter från FN kring extremväder. Exempelvis har FN:s generalsekreterare António Guterres och flera FN-organ har spridit påståenden om att väderkatastrofer femfaldigats på 50 år, vilket bygger på missvisande statistik.
Det är ett bra avslöjande. Men när tidningar som Kvartal och debattören Ivar Arpi kastar sig över avslöjandet, som ett bevis för en debatt som kantrat, behövs ändå ett par påpekanden.
I det stora hela är trenden snarare att utsläppen följer forskarnas förutsägelser ganska väl. Sådant är tråkigt för journalister, men inte desto mindre sant. De värsta scenariorna, med plötsliga hopp i temperaturen – så kallade tröskeleffekter, syns inte ännu. Men inte motsatsen heller. Ser vi någon tendens i forskningen är det att uppvärmningen snarare har underskattats. Forskarna pratar om en bias kring att "err on the side of least drama" för att undvika att bli kallade alarmister.
Att FN chefen använt felaktiga siffror är riktigt dåligt – men går samtidigt att finna i nästan vilket sammanhang som helst. Lustigt nog, finns en del tveksamheter även i Kalibers egen granskning. Peter Alestig på DN har föredömligt beskrivit några av dem (DN 4/12).
Själv tänkte jag på en annan sak. För att påvisa konsekvenserna av alarmism beskriver Kaliber att över hälften av de unga i en studie ansåg att ”humanity is doomed”. Det framstår som ett uppenbart exempel på en överdriven reaktion från ungdomarna.
Kanske hade bilden blivit mer balanserad om programmet även tog upp en annan studie. I en undersökning bland IPCC:s forskare av tidskriften Nature, trodde sex av tio forskare att uppvärmningen skulle överstiga minst tre grader detta århundrade. Hela 82 procent trodde att de skulle få se katastrofala utfall under sin egen livstid.
IPCC-forskarna var alltså mer pessimistiska än de unga. De unga kanske inte var så fel ute ändå.
I samband med att 2024 blev ännu ett rekordvarm år kan jag inte låta bli att känna att denna nya journalistiska trend mest av allt påminner om cherry picking – det vill säga att hitta enskilda exempel som stödjer ens tes om alarmism, men där man bortser från allt som talar för motsatsen.
Det hade inte gjort så mycket om det inte vore för alla brister åt det andra hållet.
Men jag är är förbluffad över hur lite granskning det varit kring att Parisavtalets mål redan nu håller på att rinna oss ur händerna. Samtliga riksdagspartier bekänner sig till dem – varför inte ställa frågor om att det är osannolikt att de nås? Att vallöftena inte räcker till?
Det har gått att se länge, under åratal, att kalkylen blir svår att få ihop.
Skälet är nog det journalistiskt osjälvständiga fokuset på de nationella klimatmålen till 2030 och 2045. Dessa tidsbestämda mål är nämligen satta av politikerna själva. Det är förstås relevant att granska hur politiker lever upp till mål de själva hittat på. Men att sluta där är att låta makthavarna bestämma inom vilka ramar journalistiken ska röra sig.
De är bra för politiker som vill skjuta problemet på framtiden, som Romina Pourmokhtari. Men det är förfärligt dålig journalistik.
Istället letar allt fler journalister efter körsbär. Enskilda misstag. Skapar ett tryggt rum där man kan hoppas på att det här med klimatet nog ändå är lite överdrivet alltsammans.
