Den 20 maj meddelade ICC, internationella brottmålsdomstolen, att de vill utfärda arresteringsorder för bland andra Benjamin Netanyahu, Israels premiärminister, för brott mot mänskligheten. 

Joe Biden, amerikansk president tillika israeliska arméns största sponsor, rasade. Samma dag som nyheten om arresteringsordern kom sa han att det som sker i Gaza inte är folkmord. Strax därefter hotade USA:s talman att “straffa” ICC.

Några dagar gick. ICJ, Internationella domstolen i Haag, beordrade på fredagen den 24 maj Israel att stoppa sina offensiver i Rafah. 

Staden beskrivs som en livlina, den sista, för palestinierna. Det är, eller var, en av få städer i Gaza som israeliska styrkor inte förstört, och utgör en oumbärlig länk för humanitär hjälp. 

Söndag 26 maj. Stor, röd fläck på tidslinjen. Israel bombar Rafah och de gör det i en flygräd över tält med barnfamiljer. I en så kallad “skyddad zon”. 

Bilderna och filmerna från förödelsen är ett knivhugg, nej, tusen knivhugg, i mitt hjärta. Jag ser saker jag knappt kan ta in. 

Det är barnkroppar utan huvud. Det är föräldrar som skrikgråter över döda söner och döttrar. Det är bortsprängda delar av spädbarnskroppar. 

Det är folkmord.

När bomberna föll hade det gått sex dagar sedan Joe Biden basunerade: ”Det som sker i Gaza är inte folkmord”. Hur många dagar dröjer det innan han försvarar Israel igen? Tre? Och innan han skickar nästa vapenleverans? Fyra? 

I lördags gick jag förbi det palestinska tältlägret utanför Göteborgs universitets huvudbyggnad vid Vasaplatsen (som på typiskt göteborgsmanér döpts till Gazaplatsen). 

Området var tapetserat med budskap om fred och solidaritet, som Martin Luther Kings “In the end, we will not remember the words of our enemies, but the silence of our friends”. 

Utslitet? Visst. Banalt? Kanske det. 

Men likväl helt sant, och fullt applicerbart på kriget i Gaza. Om man kan se filmklipp på söndersprängda barn och stå bakom den militär som avfyrade bomben är man bortom hjärtlös.

Jag tänker på flera av de budskap som författaren och människorättskämpen James Baldwin välsignade oss med. Som det om att han var livrädd för moralisk apati, “hjärtats död”. 

Och det närbesläktade uttrycket att det mest vedervärdiga man kan göra är att vara likgiltig inför andra människors smärta. 

Men kanske är det framför allt detta som ska etsa sig fast i våra medvetanden: 

“Allt som konfronteras kan inte förändras. Men inget kan förändras förrän det har konfronterats. Historia är inte det förflutna. Det är nuet. Vi bär vår historia med oss. Vi är vår historia. Om vi låtsas något annat, är vi bokstavligen brottslingar.” 

Vi är tidslinjen. Du, jag, Biden, Billström. Historieböckerna kommer att döma oss hårt.