Glädje! Syriza segrade i valet i Grekland. Och sällan har jag sett så tydliga bevis på HUR långt åt höger den offentliga opinionsbildningen i Europa rört sig, som om råkapitalismens världsbild är den naturliga och alla andra avvikelser. Vad är det för slags demokratisyn? Både Sveriges Radio och BBC ansåg direkt efter valresultatets offentliggörande att de liksom febrigt och upprört måste ta reda på hur ”marknaden” reagerade, att det är det viktigaste i världen. Hur har journalistiken hamnat där?
I själva verket är ju valsegern i Grekland både fantastisk och historisk. Ända sedan finanskraschen 2008 har vänstern protesterat och demonstrerat på tusen uppfinningsrika sätt: Occupy-rörelsen, Los Indignados i Spanien, Syntagmatorget i Aten och så vidare. De har mötts av militariserad polis, onödigt övervåld och kaskader av tårgas, men hela tiden framhärdat i att inte själva förfalla till våld. Och hånats av medierna: Vad är det för uppror? De sipprar ju ut i ingenting ... Som om medierna kräver blod och våld för att ta uppror på allvar.
När vänstern, i gestalt av Syriza nu segrat på demokratisk väg, utan revolution och utan våld, beskrivs plötsligt den demokratiska processen som ett hot: fel världsåskådning vann. Att denna vänster lämnat våldet bakom sig tycks vara det mest oroande och provocerande av allt för pengaeliten. De har laddat upp vapen, superutrustad polis, säkerhetstjänster och halsbrytande övervakning för att slå ner vänsterns tilltänkta våld, och så går vänstern i Grekland och vinner på demokratisk väg! En vänster som av folken ges makten utan våld – demokratins själva idé – beskrivs nu som ett hot. Mot vad? Marknadens diktatur? EU:s lobbystyrda regim? Tysklands överhöghet och beröringsångest med keynesiansk fördelning och igångsättning av vad vi i Sverige kallade beredskapsarbeten? Som fungerade mycket bra en gång.
Jag har ägnat de senaste månaderna åt begreppet draksådd, mest när det gäller kolonialismen. Om vi någonsin ska kunna lära av historien måste vi stå ut med att inse vilken draksådd våra europeiska föregångare planterade: när de av kolonialisterna satta fröna så småningom började gro och utvecklas till ondskans blommor. Vi skördar nu det hat som planterades när Europa ritade upp gränserna för arabstaterna (och Afrika), svek löftena om självständighet, tillsatte västvänliga prinsar och kungar över folk som inte ville höra ihop, allt för att få tillgång till olja och accepterade – i decennier – att bara diktaturer kunde hålla ihop de av väst skapade staterna. Demokrati var ”för oss”.
Algeriet koloniserades av Frankrike i 132 år. Frihetskriget varade på 1960-talet i ungefär sju år. En miljon döda. I Kongo förintades tio miljoner människor, ett förbisett folkmord, när den belgiska kungen Leopold privatägde Kongo, och så vidare i all oändlighet. Från ett annat betraktelsesätt ser det ut som om vår västliga överhöghet, rikedom och makt stammar från hundratals år av stöld, förtryck, gränsdragningar och utsugning, inte bara i arabstaterna och Afrika utan också i Sydamerika. Och vi, som är ”oskyldiga” men barn och barnbarn betalar priset: Draksådden, som slog ut i ondskans blommor. Det fråntar inte en enda förövare eller mördare skuld, men säger något om den vendetta- och hatbrottskultur, som numera är global, á la den amerikanska idén att de har rätt att med alla medel ”försvara vår livsstil”.
När man läser polacken och i hela världen hyllade utrikeskorrespondenten Ryszard Kapuścińskis texter från den tiden, 1960-talet, om de krig som blev resultatet av arabisk och afrikansk längtan efter frigörelse från europeisk kolonialism, handlar de noll om islam som enande orsak till upproren. De handlar om påtvingad analfabetism, arbetslöshet, tröstlöshet, att vara slav i eget land, försök till socialism och kommunism eller nya slags kunga-dömen. Den enda profet som förekommer i texterna är en kristen nigerian, som förutsäger det ena och det andra. Islam, som förevändning för maktgalningar att hata, dränka i propaganda och massmörda kom långt senare, ihop med de som numera med alla medel säger sig ”försvara sin livsstil” och försöker påtvinga den på andra.
Det grekiska folkets iråkade helvete är ju – faktiskt – EU:s egen draksådd. Vad heter de EU-makthavare, som inte kontrollerade den grekiska maktelitens gravt friserade räkenskaper, utan släppte in landet i EU? Något som fick grekerna, som lidit under ständig korruption, att tro att allt trots allt var okej?
EU-makthavare och korrupta politiker som störtat grekerna i denna olycka? Det är ju alldeles underbart att grekerna på demokratisk väg säger ”stopp”! Liksom hoppet om att denna demokratiska vänstervåg sprider sig i EU – istället för nyfascism. På 1930-talet föredrog makt- och pengaeliten fascismen, med känt resultat. Och nu? Återstår att se. Vad grekerna visat är att en annan värld skulle kunna vara möjlig om vi använder våra demokratiska rättigheter. Det, verkar det som, oroar EU-eliten mer än något annat. Lysande!
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.
Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.
