I Storbritannien har fem aktivister från gruppen Just stop oil dömts till landets längsta straff – hittills – för icke-våldsamma protester. En av dem fick fem års fängelse, övriga fick fyra. 

Fyra år är lång tid, nästan 1500 dagar. Det är nära dubbelt så långt som det genomsnittliga straffet för våldtäkt i Sverige, för att ge lite perspektiv. Relationen mellan brott och straff är absurd.

Domaren Christopher Hehirs ord är en spegling av den ilska mot klimataktivister som, bortom all logik, tycks frodas i takt med att jordens temperatur stiger:

”Var och en av er har passerat gränsen från orolig aktivist till fanatiker.” 

Jag kan höra den brittiska accenten, frustrationen som sipprar ut när han betonar fanatic.

Få insatta är förvånade, allra minst aktivisterna själva. De vet vad de riskerar, en av dem har redan avtjänat ett fängelsestraff. 

Men det är då jurister, forskare och experter måste väsnas – annars blir fyra års fängelse för fredlig aktivism vardagsmat. Juridisk pannkaka, för att lyxa till det med en dubbeltydig metafor.

Människorättsexperter och FN har försökt ta sig igenom bruset av populism och skandaler (i Storbritannien är det senare en alldeles särskild utmaning) och fördöma kriminaliseringen av klimataktivister. 

Men repressionen fortskrider. Skotten mot budbäraren tar inte slut.

Det finns en annan lösning. Rakt framför ögonen på domare Hehir, framför oss alla. Aktivisternas krav är så enkelt, så logiskt: sluta leta efter olja och gas i Nordsjön. 

Just stop oil. Era förbannade fossilfanatiker.