BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
När bemanningsföretagen breder ut sig, när vi alla blir kunder i stället för medborgare. När marknadens lockord om flexibilitet gömmer falluckor av grav otrygghet och förnyad kommodifiering av arbetskraft, så hoppas jag att idén att sluta sig brett blir ledande för första maj landet över.
Nyanlända och personer som rasifieras på ett diskriminerande sätt, tillsammans med kvinnor, hbtq-personer och personer med funktionsvariationer bortom normen är i en gemensam rusning mot samhällets botten vad gäller arbete och ekonomisk stabilitet. Våra papperslösa kamrater, liksom de utsatta EU-medborgare och romer som är underställda fruktansvärda livsvillkor har redan nått dit. Det har aldrig varit så viktigt att sluta sig brett, som nu.
Så vem har rätt att lyfta fanan i dag? När vi iakttar klass och arbete, social och ekonomisk utsatthet, migration och rasism, könsmaktsordningar och sexism, heteronormativitet och homofobiska uttryck är det viktigt att förstå att klasskampen i dag måste iakttas som intersektionell i själ och hjärta. Utifrån denna insikt, är det då rimligt att feminismen, antirasismen, funkisaktivismen, antiziganismen, transaktivismen och hbtq-kampen bör hålla lägre profil denna dag?
Kopplingen mellan klass och dessa kamper är given. Statistiken talar här svårmodigt för sig själv; är du fattig i dagens samhälle, i Sverige eller globalt, så är du oftast kvinna. Har du ett deltidsjobb är du oftast kvinna. Är du diskriminerad på jobbet eller under själva anställningsprocessen, är du antagligen kvinna, men sedan även troligen nyanländ svensk, utlandsfödd, hbtq-person, person med funktionsvariationer bortom normen, för gammal eller för ung.
Av världens fattigaste människor är den överväldigande majoriteten kvinnor. Detta ser vi lokalt, som nationellt och globalt. Därför måste klasskampen vara global. De mest utsatta avseende otrygga anställningsavtal är också i högre grad migranter, nyanlända svenskar och utlandsfödda. Därför måste klasskampen vara antirasistisk. De mest utsatta är också människor med funktionsvariationer bortom normen, därför måste den klasskampen se funkofobin som en reell och central arbetsrättslig fråga.
En enad klasskamp med ett perspektiv som synliggör detta är den enda rimliga vägen framåt. En enad arbetarrörelse där papperslösa och asylsökande får ta plats, där kvinnor tar plats, där transpersoner, utlandsfödda och nyanlända svenskar och migrantarbetare har en självklar plats och ett självklart skydd av arbetarrörelsens gemenskap. En solidarisk kamp, där gemenskap i motstånd mot förtryckande kapitalistiska strukturer går före föreställningar om kön, sexualitet, etnicitet, ålder och funktionalitet.
Det är även av yttersta vikt att du som inte riktigt är säker på om du har rätt att lyfta fanan denna dag, kommer ihåg att när vi demonstrerar på första maj så demonstrerar vi även för alla som inte har en röst. För alla de som inte har privilegiet och möjligheten att delta i en första maj-demonstration. För alla som har osynliggjorts, för alla som har blivit föremål för grov diskriminering, förtryck och utnyttjande i den fria marknadens intresse. Och viktigast av allt, för alla de som knappt har fått reda på att även deras kamp är en klasskamp.
