Det är uppenbart att både liberaler och socialister i Sverige missbedömt kraften hos fascismen i Ukraina.

Liberalerna genom att de inte ser den och inte heller anser att det är annat än ett misstag att den har flera ministerposter i regeringen. Fascismen är inget problem, det är Putin-propaganda och om den överhuvudtaget existerar är det ett mycket mindre problem än i Frankrike eller Ungern eller andra länder där EU-valet blev allt brunare. Ukraina definieras till och med som ett föredöme av Dagens Nyheters amerikanska ”expertskribenter”.

Socialister genom att man efter valet accepterade bilden av Svoboda och Högra sektorn som misslyckade småpartier med knappt tre procent av rösterna.

Samtidigt missade man (även vi på Dagens ETC) de åtta procent som gick till Oleg Lyasjko, en uppstigande ledare som kallas ”populist” samtidigt som han är stödd av militanta grupper och organiserat och propagerar för misshandel, rasism och hets mot ryska minoriteter.

Populism är ett illa och ofta använt ord i svensk politik. Allt som är kritiskt och vägrar acceptera den rådande maktstrukturen kallas populism, oberoende om det är demokratiska krav på jämställdhet eller räddad välfärd, eller extrema högerkrav på utrensning och ”nationell kultur”. Ordet populism förklarar inget. Frågan är vilken ideologi som ligger bakom.

Att fascismen fick över elva procent i presidentvalet är alltså något att oroa sig över, speciellt som den nyvalda oligarkpresidenten nu arbetar med en regering där de har kvar oproportionerlig makt.

Men var kommer den makten ifrån?

Det är våldets makt, inte demokratins.

Låt oss titta på de grupper som idag styr Donetsk och Luhansk. Självutnämnda ledare för små paramilitära gäng, icke-valda separatister som får stöd från ryska nationalister och fackliga grupper som är rädda för jobb och försörjning i ett läge där de östra delarna av Ukraina hotas av Internationella valutafondens (IMF) mest brutala åtstramningspaket.

Även här är det våldets makt som talar.

Det har ingen betydelse om en opinionsmätning visar att 70 procent vill tillhöra Ukraina eller om den visar att 70 procent vill ha ett separat Donetsk. Det som styr utvecklingen är vilka grupper som har förmågan att organisera tillräckligt många ”soldater” för att ta den makt man kan.

Det är ingen tvekan om att ukrainare skulle rösta för fred – om de fick chansen – att man i varje landsdel framför allt vill ha ett stopp på kriget, men i det maktvakuum som uppstått efter Maidan i Kiev och i den högljudda inflytandestriden mellan USA/EU med IMF och Nato på ena sidan och Putins högerregering på den andra, är det en annan makt som gäller.

Den som kan organisera 10 000 män (det är som vanligt nästan uteslutande män) kan också få en makt långt utöver det folkliga stödet.

Ju mer sönderbrutet ett land är, desto större makt.

(Den som tvivlar kan ju – inga andra jämförelser gjorda – titta på hur jihadistiska Isis med kanske 10 000 män kunnat åtminstone tillfälligt ta kontroll över en tredjedel av Irak militärt.)

Det är naturligtvis enklare för Carl Bildt och liberala ledarsidor att enbart skylla på Putins expansionism liksom det är enklare för socialister att bara tala om USA:s. Men den maktkampen har allt mindre med konflikten att göra. Att det är högernationalister från västliga Ukraina som åker för att slåss mot separatisterna när Ukrainas armé och polis faller samman, kommer att förlänga krisen oberoende av Putins passivitet eller Natos nya miljarder. Och när det är milisers styrka som avgör vilka områden som känns ”trygga” för de boende så är det fascismen som kommer att stärkas. Inte i röstsiffror (eftersom de inte väljs och heller inte bryr sig om valresultat) utan i verklig makt. Fyra fascister i Ukrainas regering handlade om vapenmakt på Maidan, inte om man hade tio eller 15 procent i ett val.

Men vänstern då? Sanningen är nog att det inte längre finns någon vänster i Ukraina. De små grupperna Dagens ETC kunnat berätta om är idag underjordiska, de kan inte agera öppet utan förföljs. På samma sätt misshandlas de försök till fredsorganisationer som uppstår, här är det högernationalister som ser det fortsatta kriget som bästa genvägen till ökad makt.

Liberalers inställning till Ukraina är att det inte finns något att diskutera, landet är ett, allt annat är rysk propaganda och vägen framåt är ett militärt krossande av separatismen i öst. ”Fredspresidenten” Petro Porosjenko ska ges stöd i uppdraget att krossa separatisterna. Det kanske lyckas till priset av några tusen döda och ett långvarigt öppet krigssår i Europa.

Socialisters svar bör vara fredsförhandling, erkännande av federalismen som idé och rätten för regioner att styras självständigt även i motsättning till IMF:s beslut.

Ukrainas sönderfall är skapat av en maktkamp mellan oligarker och stormakter. Fascism och högerseparatism kommer ur många år av korruption.

Men fred kommer alltid ur miljoner människor som fått nog.

Då behövs stöd från andra än ministrar och ledarsidor som fortfarande tolkar världen med Kalla krigets urgamla glasögon.