I sådana ögonblick, när ett liv i kaliforniska USA plötsligt så direkt sammankopplas med en plats man råkar väl känna till i Sverige, då känns det faktiskt i hjärtat. 

Allt för Sverige hamnade i senaste avsnittet i Dalarna. Deltagarna åkte rullskidor uppe på Lugnet i Falun och for runt i gamla veteranbilar på åfesten. Men det som fascinerade mest var egentligen när programledaren berättade om Karin och Carl Larsson och visade Carls målningar för dessa amerikaner. De kände plötsligt igen sig, liksom på djupet inom sig själva. De hade sett samma bilder från uppväxten i sina svensk-amerikanska släkter. 

Jag tror att de flesta svenskar blir glada, rentav stolta, när de hör och ser att människor vars anfäder utvandrat för generationer sedan, fortfarande bär på ett slags kollektiva minnen från hemlandet. Det egendomliga är då förstås att rätt många svenskar som känner sig stolta å hemlandets vägnar när de ser Allt för Sverige, inte skulle känna riktigt samma sak när de hör om invandrare till Sverige som inte släpper minnet eller kontakten med sina hemländer i Afrika eller Mellanöstern. Då anses de inte vara integrerade. 

För tio, tolv år sedan spankulerade jag omkring i Andersonville, en stadsdel i Chicago, där den svenska flaggan syns överallt och det finns ett svenskt-amerikanskt museum. Jag var i USA för att söka efter spåren av Joe Hill, som emigrerade till USA 1902 (för övrigt samma år som en mycket ung Dan Andersson for till Minnessota på uppdrag av sin far Adolf för att se om familjen kanske borde emigrera). I Andersonville serverades ”svensk” frukost, fastän det mest bestod av pannkakor och lönnsirap. Det hela kändes som en hopplöst förvrängd spegling av något som skulle föreställa det svenska. 

När Joe Hill kom till Amerika och försökte finna sig tillrätta, var det ofta så att han sökte upp svenska miljöer. Många av hans viktigaste kamrater var andra svenska emigranter. (Jag skriver om detta i boken ”Städerna som minns Joe Hill”.) Den etniska samhörigheten fungerade i praktiken för många utsatta invandrargrupper som den enda sociala tryggheten i ett mycket hårt samhälle – man kunde få hjälp med något påhugg eller bostad och äntligen få tala sitt hemlands språk. Och så är det också för många invandrare som kommit till Sverige: Bland andra människor med samma etniska bakgrund kan man finna ett slags trygghet. 

Problemet är när man stannar i den etniska tryggheten och aldrig hela vägen tar sig in i det svenska samhället. Då uppstår parallellsamhällen och då bevaras till och med klanstrukturer. Men det är naturligt att i det främmande söka hemmahörighet hos andra med samma etniska bakgrund. När jag var i Chicago under den där Amerikaresan blev jag en dag häpnadsväckande själaglad när jag mitt i stan plötsligt råkade på två – Borlängebor! 

Allt för Sverige är ett program jag mycket gärna ser. Men det går knappast att förneka att det ofta ger ett slags idyllbild av det moderna Sverige som inte precis stämmer. Sverige är verkligen inte längre så där progressivt och öppet som det i årtionden hade rykte om sig i omvärlden att vara. Ett högerpopulistiskt parti styr mycket av regeringens politik. Sverige sticker inte längre ut. Vi har övergett alliansfriheten och den välfärd och jämlikhet som vi länge var så stolta över befinner sig under nedrustning. 

Det Sverige programledaren visar upp blir rätt mycket av en svunnen idyll. Det är en nationell idyll som egentligen vårdas i många tv-program, såsom Allsång på Skansen, Antikrundan eller Det sitter i väggarna. (De två sistnämnda är mina favoritprogram i svensk tv.)  

Samhörighet i en nationalstat är viktigt. Och det viktiga är att det är en inkluderande samhörighet som inte drar några etniska gränser. Etnisk tillhörighet är inte oviktigt, den kommer ofta naturligt och är inget man ska vara rädd för. Men långt viktigare i långa loppet är samhörigheten med de solidariska och universella idéerna om frihet och jämlikhet. 

Det vore onekligen fascinerande om det om 50 eller 100 år gjordes ett Allt för Irak eller allt för Somalia – när dessa länder en gång stabiliserats – där svenska medborgare som en gång invandrat från dessa länder, på samma sätt som i Allt för Sverige, besökte sina förfäders hemländer.