Det var inte längre än 20 år sedan som min familj tvingades att fly från Irak och knappt ett år sedan mina kusiner som flydde från krigets Syrien beviljades asyl i Sverige, efter år av väntetid. Vi överlevde de farliga flyktvägarna, men jag beklagar och sörjer över de människor som inte gör det just nu. Det gör bokstavligen ont i hjärtat.

Det sorgliga är också att jag, liksom många andra, år 2015 ska behöva förklara och ursäkta den mänskliga överlevnadsinstinkten i att behöva fly från krig och fattigdom. Det känns absurt att behöva skriva ut grundläggande rättigheter och förklara självklara saker för att öka förståelsen och acceptansen hos det svenska folket. Att människor på flykt inte är fiender eller ett hot mot vårt Sverige och inte kommer hit för att plundra och exploatera våra rikedomar, det gör våra företag och politiker redan åt oss.

Avhumaniseringen och bristen på empati för utsatta människor på flykt från krig, förföljelse och förtryck är universell. Det är inte bara i Europa som rasistiska och invandringskritiska partier fått ökad inflytande. Även i USA höjs nu starkare politiska röster för att strypa invandringen till landet. De populistiska krafterna vill fortsätta bygga ekonomiska, sociala och politiska murar för att hålla emigranterna utanför.

Murar som hindrar, begränsar och föraktar människan i utsatthet. Aldrig har den politiska oviljan att öppna upp de rikas nationella gränser varit större. De ekonomiska klyftorna, marknadens misslyckanden och de imperialistiska handlingarna har fått ett perfekt offer i ”invandringen” för att bortförklara de sociala problemen.

I dessa dystra tider har vi också kunnat bevittna det ökade engagemanget bland det svenska folket för flyktingarnas situation. Det kanske var de hemska bilderna på döda barn på stranden som satte fart på våra känslor och handlingar. Men en sak är helt säker, och det är att vår solidaritet, tro på mänsklighet och organisering behövs mer än någonsin.

Precis som på många håll i USA, tror jag att det svenska civilsamhället som engagerar sig i sociala frågor måste börja ta sig själv på större allvar och inse den viktiga roll som sociala rörelser kan spela i förändringsarbete. Progressiv förändring och social rättvisa kommer inte att ske genom våra riksdagspartier och inte heller genom EU:s välvilja, och det är lika bra att vi inser det.

Civilsamhället måste börja ta tillbaka makten där den hör hemma, hos medborgarna, på torgen, arbetsplatserna, i skolorna. Den enskilde individen ska känna att orättvisa och förtryck är resultatet av politiska beslut, möjliga att förändra och att vägen dit sker genom oss själva, genom att vi blir fler och modigare, smartare och mer handlingskraftiga.

Folkbildningen och den politiska medvetenheten i alla relevanta frågor – migration, rasism, kapitalism, miljön – måste få spela en större roll i civilsamhällets ansträngningar att få med sig fler människor. Men också genom att skapa gemensamma plattformar där idéer och tankar formuleras för det samhälle vi vill ha. Liksom medborgarrättsorganisationerna i USA behöver vi arbeta för det vi tror på för att på allvar utmana beslutsfattare och institutioner som vi inte är överens med.

Vi befinner oss i tider då partiernas passivitet tvingar oss att själva organisera för mänskligheten. Låt inte engagemanget för människor på flykt vara något tillfälligt och trendigt, utan låt oss istället bygga vidare på den solidaritet och medmänsklighet som situationen nu gett utlopp för och fortsätta bygget av en mer fri, solidarisk och jämlik värld.