Förra veckan handlade det om att Jeremy Corbyn skulle vara ett sämre alternativ för britterna än den på alla sätt miserable Boris Johnson – eftersom Labours ledare vill pröva löntagarfonder.
Och nu är det dags igen.
Liberalerna har gästkolumnister. En av dem är Andreas Bergh som tidningen presenterar som välfärdsforskare vid ekonomihögskolan i Lund och Institutet för näringslivsforskning.
Korrekt, men vad är då Institutet för näringslivsforskning?
Det är inte en oberoende tankesmedja, definitivt inte en myndighet. Det är en opinionsbildande kraft som finansieras av Svenskt Näringsliv. Andreas Bergh släpper rapporter för Timbro, en annan av Svenskt Näringslivs tentakler ut i samhällsdebatten.
Den senaste från honom heter ”Flexicurity på svenska” och propagerar bland annat för arbetsmarknadens ”rörlighet” ska stimuleras med undantag från turordningsregler, samt att ”genomgripande förändringar” av den svenska modellen måste övervägas på grund av en ”heterogen arbetskraft”.
Detta som bakgrund.
Avsändaren har alltid betydelse.
Speciellt när avsändaren hävdar att kapitalismen är perfekt.
Att den över tid korrigerar varje liten glitch. Andreas Bergh inte bara försvarar kapitalismen. Han sjunger höga visan till kapitalismen, med en sådan innerlighet att man bara kan rodna.
Nyckelmeningen i hans artikel är:
”Om nu gigekonomin är så hemsk, varför vill människor arbeta där?”
Andreas Bergh tycker att denna bransch – där företag placerar sig mellan kund och utförare, naturligtvis mot procent, naturligtvis utan att erkänna sin roll som arbetsgivare – oförskyllt hamnat i skottgluggen.
Han underkänner Sydsvenskans utmärka reportage om hur det är att hämta upp och ladda elsparkcyklar. Han anklagar journalister som ”halvhjärtat provar på någon syssla”, med den förutfattade meningen att gigekonomin är olönsam och ovärdig. Han tycker att det är dags att istället ge ”röst åt de människor som arbetar inom gigekonomin”.
Vad är egentligen en usel lön?
Vad är egentligen orimliga arbetstider?
”Tjänster och produkter som ter sig meningslösa och fåniga för vissa är fantastiska för andra”, skriver Andreas Bergh, och fortsätter:
”Marknadsekonomin är… en experimentell process där människor hittar samarbeten som ger ömsesidig vinning.”
Vuxna människor måste få bestämma själva, utan att någon (fackförbund, politiker) blandar sig i. Vill någon jobba med att ladda elcyklar, köra ut mat eller hämta upp sopor är det upp till individen.
Låt oss konstatera att Andreas Bergh missat några rätt avgörande saker från sitt gömställe under den marknadsliberala stenen.
Journalistikens rapportering har inte varit vänstervridet fientlig.
Den har speglat verkligheten – och faktum är att gigekonomin ofta är just hemsk.
Jag skulle kunna nämna tusentals granskningar. Men varför inte den som Gustav Gelin häromåret gjorde om cykelbuden som levererar mat till stockholmare.
Solomon kommer från Västafrika, han var nyanländ, bar på den fyrkantiga väskan med Uber eats logotyp, skulle sova i en bil i ett industriområde.
Ett bra jobb?
”Det är bättre än att bara sitta och göra ingenting”, svarade Solomon.
Han jobbade elva till tolv timmar om dagen, sex dagar i veckan.
”Jag får ut ungefär 1 500–2 000 kronor i veckan, efter att Uber har tagit sin andel.”
Alla som vi talade med vittnade samstämmigt om undermåliga arbetsvillkor hög stress, väldigt låga löner, inga eller oklara försäkringar, ojämna arbetstider, ingen sjuklön, bristfällig anställningstrygghet och hot om uppsägning vid sjukdom.
Gigekonomin kan inte vara hemsk.
För att människor är verksamma där.
Herregud.
Andreas Bergh drömmer om ömsesidig vinning, att individen alltid åtnjuter valfrihet. Ja, drömmer.
Vad tycker han att Solomon ska göra?
Vilket utrymme har Solomon att som individ, utan stöd av fackförbund eller ett humant regelverk, förändra sin situation?
Ingen, absolut ingen.
Solomon blir labbråtta när kapitalismen ömsar skinn.
En av miljontals.
”Jag vägrar bli en slav”, skrev taxichauffören Douglas Schifter i ett brev innan han den 5 februari förra året sköt sig själv utanför rådhuset på Manhattan, New York.
Han hade ruinerats av konkurrens från Uber och Lyft.
Gigekonomin växer exponentiellt.
Andreas Bergh och andra marknadsliberaler vill att vi alla, eller så många som möjligt, ska förlora grundläggande rättigheter, tillåta generell dumpning av löner och villkor, något som skulle förskjuta makten ännu mer till arbetsköparen – eller för att tala gigekonomiska: förmedlaren.
Globalt sköljer en massiv protestvåg över gigekonomins aktörer. Heterogen arbetskraft som organiserar sig. Det är ingen slump att Uber nu försöker tvätta sitt helt skamfilade varumärke med en svensk reklamkampanj, där man påstår sig se till både förarens och kundens bästa.
Som tur är det många som inte accepterar att behandlas som försöksdjur.
