Hur hade du mått om ditt barn längtade efter att dö? Du hade gått sönder inombords, men snabbt, instinktivt, omsatt smärtan i handling: måste göra något, måste rädda mitt barn. 

Men i Gaza går det inte. Det är en maktlöshet som är bortom grym, att inte kunna skydda barnen – vare sig från döden eller från livet som får dem att längta efter dess slut. 

96 procent av barnen i Gaza känner att deras död är oundviklig, visar en ny rapport av Warchild. Åtta av tio lider av mardrömmar. Hälften av barnen önskar att de vore döda. Medan barnen här väntar på jultomten väntar Gazas barn på döden.

Även i Syrien är barnens situation katastrofal. 

En rubrik i Le Monde lyder: “Hur berättar man en historia för ett barn som inte vet vad himlen och fåglarna är?”. Texten handlar om en femåring som växt upp i en fönsterlös cell i ett syriskt fängelse och aldrig sett himlen, än mindre en fågel.

På bilder från Sednaya-fängelset syns högar av skor från fångar. Det påminner om en händelse som fick oss att i efterhand undra varför ingen gjorde någonting.

Medmänskligheten verkar ha lämnat den här planeten.

Vad som händer med de krigstraumatiserade barnen är upp till omvärlden, men medmänskligheten verkar ha lämnat den här planeten. Det är den enda slutsatsen jag kan dra när en diktator faller och den första tanken inte är hur människor mår, utan att människor ska ”åka hem”. 

Jag undrar, Jimmie Åkesson, Maria Malmer Stenergard, Ulf Kristersson, och andra som tiger om lidandet: Hur hade ni mått om era barn längtade efter att dö? 

Ni hade gått sönder inombords. Ni hade omsatt smärtan i handling. Ni hade räddat era barn. 

Men de här barnen? De väntar på döden, och de dör. Vi kommer att undra varför vi bara såg på.