Lily Phillips är en profil på Onlyfans, en sorts digital prostitutionsverksamhet förpackad i ”female empowerment”, och planerar nu för nästa projekt: 1 000 män på ett dygn. Det hela ska sändas på hennes Onlyfanskonto (på vilket hon dragit in 2,5 miljoner pund hittills). 

Men det är ju hennes eget initiativ, hennes fria vilja, så vad gnäller vi på? 

I en Youtubedokumentär berättar Phillips om vad hon precis varit med om. Reaktionerna är många och starka. De pekar på att det ser ut som om något i den här människan har dött. Att hon kommer vara ärrad av det här för alltid. Att hon kommer undra varför ingen stoppade henne. 

Jag och andra som sett klippen när Phillips beskriver upplevelsen kan så klart ha fel om följderna. Jag hoppas att vi har fel: att hon inte plågas av det här för all framtid. Men alldeles oavsett sätter det här fingret på vad den skruvade bilden av feminism, där Onlyfans är oproblematiskt – eller till och med ett uttryck för kvinnlig frigörelse – kan leda till.

I den bilden är allt som kvinnor väljer själva en feministisk handling, vilket också förutsätter att val faktiskt är fria. Det är en förenklad tankebana som grundar sig i den naiva föreställningen om fri vilja. För vilken vilja är fri, egentligen? 

Folk vill massor av saker, men människors önskningar kommer knappast med fostervattnet, utan från omgivningen; den värld man formats av. Det är med andra ord fördummande att påstå att man är feminist för att mangör skönhetsingrepp “för sin egen skull”, till exempel – precis som det är för enkelt att säga att man automatiskt inte är feminist om man ger efter för trycket.

För trycket finns onekligen. I rapporten Hyperidealen som Tjejzonen släppte i våras framkommer att 92 procent av unga kvinnor känner negativ press på grund av dagens skönhetsideal, alltså nästan varenda en. Och vilka är idealen?

Runt varje hörn lurar en investerare – ofta manlig – som är redo att ge sig in i nästa kategori av lukrativa kroppskomplex.

Kort summering: många av dem andas 00-tal, vilket till stor del är synonymt med ”mycket hud”. Extremt smala kroppar glorifieras igen, och populärkulturen präglas av en ny generations hypersexualitet: artister som Sabrina Carpenter, Charli XCX och Addison Rae är några exempel på profiler som byggt sin image på sex.

Bland unga råder en intresseboom för hudvård och smink, och det går att skönja en förskjutning av synen på fillers och botox till något som är lika normalt som att sminka sig. Och runt varje hörn lurar en investerare – ofta manlig – som är redo att ge sig in i nästa kategori av lukrativa kroppskomplex. Hud, hår, höfter: allt kan, och ska, optimeras.

Onlyfans – men också skönhetsingrepp – försvaras ofta med den fria viljan som huvudargument: att det är kvinnornas eget val och det inte ska kritiseras. Men när kvinnors vilja är något annat än att tillfredsställa män eller att passa in i den sexualiserade mallen är det få som kommer till försvar. 

Sälja sex i en app? Fri vilja. Göra bröstförstoring? Fri vilja. Ha hår under armarna? Fy fan. 

Vad kvinnor vill är förstås högst individuellt, och framför allt är det inte enkelt: hur ska man någonsin kunna avgöra vad som föder en längtan, och varför? Hur ska man veta vilka man borde bejaka och vilka man tvärtom borde trycka ner?

Det är inte enkelt. Men vi behöver påminna oss om att en frivillig handling inte är samma sak som en handling fri från påverkan, vare sig inifrån eller från omgivningen. 

Och vi måste ta oss ur det träsk som den här synen på feminism är; träsket där vi låter en kvinna bryta ner sig själv, för att hon gjorde det av ”fri vilja”.