Tusentals människor som bor i Sverige sörjer det som hänt dem. De sörjer sina hem, sina familjemiddagar och badsemestrar. De sörjer musiken som spelas på de syriska gatorna. 

För i Sverige är det tyst. Sången har dött för länge sedan.

Under sommaren har allt som hetat svensk politik handlat om en sak: svensk ”säkerhet” från utländska hot. De utländska hoten har varit löst definierade. Vissa har hävdat att det är Ryssland som hotar, men sanningen är nog att de flesta syftat på ”islamisterna”, vilka de nu är. Klart är att det finns ett hot, någonstans där ute.

Men när var senaste gången vi på riktigt blickade utanför Sveriges gränser, in i den “hotfulla” omvärlden? 

Jag menar, var inte början på Syrienkriget den senaste gången media i Sverige på riktigt fokuserade på någonting som inte centrerade högerextremismen i västvärlden? Är det inte så att SD:s ”islamist”-karaktär är ett spöke av IS-krigaren, som inte finns längre? 

Jag var bara tio när kriget bröt ut, men jag minns att vi pratade öppet i klassrummet om hur hemskt det var att två miljoner människor befann sig på flykt. Om hur viktigt det var att vi alla skulle göra allt vi kunde för att hjälpa till. 

För mig låter det, när jag skriver det, som en feberdröm. Själva tanken att vi skulle kunna bry oss, kollektivt, om människor på flykt har blivit svindlande.

Men vi har, som sagt, gjort det förr. Och även om nu inte är då så är själva minnet ett tecken på att gemensam omsorg inte är omöjligt. Det är dock inte bara möjligt – det är nödvändigt. 

I Sudan har det pågått inbördeskrig i fyra månader, och över fyra miljoner människor är redan på flykt. 

I Afghanistan är den ekonomiska krisen samhällsomstörtande, speciellt på grund av restriktionerna på kvinnors och flickors utbildning som genomförts av talibanstyret. 

I världen i stort var 32,6 miljoner människor på flykt på grund av väderkatastrofer förra året. Det är 41 procent mer än snittet under de senaste tio åren. 

(När var förresten senaste gången media rapporterade om extremväder på en plats som inte var ett klassiskt svenskt resmål?) 

Många av de här kriserna är konsekvenser av svenskt agerande på den internationella arenan. Vapenhandeln är en aspekt, en annan är vår usla klimatpolitik. 

Men framför allt är det vår inaktion som är omöjlig att rättfärdiga. Medan vi twittrar om islamism så dör människor av svält, trots att vi har alla möjligheter att hjälpa dem. 

Sveriges miljardärer äger till exempel över 3 514 miljarder kronor tillsammans. Deras girighet, som vi tillåter, är inte bara ett djupt problem: det är ren ondska. Genom att inte göra någonting så dödar de, dagligen, massvis med människor. Och vi är, på grund av att vi lever i samma samhälle, medbrottslingar. Skattesänkningar rullas ut på löpande band, samtidigt som människor drunknar ute på Medelhavet.

Istället för att rädda liv räddar vi alltså, på grund av vår besatthet med svensk ”säkerhet”, våra miljardärers bankkonton. Så kan vi inte fortsätta. 

Fairuz röst, rösten som kallas “Libanons själ”, spelas upp i en cd-affär i Damaskus: 

Jag är rädd, mitt hjärta

För att växa upp i exil

Och för att min hemstad 

Inte kommer veta vem jag är. 

Det finns alltför många människor i världen som relaterar till den texten. Som trots det känt så pass starkt att de behövt fly att de lämnat allting bakom sig. Och det finns alltför få av dessa människor i Sverige. Vi måste släppa in fler, vi måste släppa in så många vi kan.